Viltskador - ett samhällsproblem

Viltet är en resurs men kan också bli ett problem när det äventyrar produktion av livsmedel och skogsråvara. Jordbruket har klassats som samhällsviktig verksamhet och skogen står för dagens och morgondagens förnybara råvara. Vi behöver öka Sveriges mat- och energiproduktion och landets beredskap. Politiken måste därför erkänna viltskadorna som ett samhällsproblem.  

Till sidomenyn

Så mycket kostar viltskador

Totalt dras Sverige med årliga viltskadekostnader på 18 miljarder. Jämför man det med jaktens värde på 4,5 miljarder, inklusive rekreation, inser man att viltet kostar mycket mer än det smakar. 

I skogen uppgår de till 11,9 miljarder kronor per år (Källa: Skogsbranschen). Det är de stora bestånden av älg, kronhjort, dovhjort och rådjur som sedan länge är ett ekonomiskt problem för skogsbruket. Nu har de också ett blivit hinder i omställningen från fossilt till förnybart. Byggmaterial, biomassa, biobränsle och allt annat som kan ersätta ändliga material betas helt enkelt bort.  

Förutom skadorna i skogen orsakar vildsvin, dovhjort och stora fåglar enorma kostnader och förlorade samhällsnyttor i jordbruket – livsmedel och foder i form av betade och uppbökade grödor. I jordbruket kostar skadorna enbart av vildsvin 1,1 miljarder per år (Källa: SLU) och kan betraktas som matsvinn i första led. 

Lägg också till trafikolyckor, inklusive spårbunden trafik, orsakade av vilt som årligen kostar samhället minst 5 miljarder kronor (Källa: SLU och Trafikverket). 

Till sidomenyn

Så här vill LRF få ner viltskadorna

LRF vill gynna och förenkla jaktutövningen och arbetar för utökade jakttider och för fler och bättre tekniska hjälpmedel och jaktmetoder.

Det LRF inte vill gynna är överstora viltstammar och jobbar därför mot oreglerad utfodring och för en modern jaktlag som är anpassad efter dagens mängd vilt och inte den situation som rådde 1987, då dagens lag är daterad. LRF har ingen nollvision för viltet, men skadorna måste begränsas.

De som bor och verkar på landsbygden ska i högre grad kunna påverka rovdjursförvaltningen.

  • Politiken måste erkänna viltskadorna som ett samhällsproblem
  • Jaktlagstiftningen behöver ses över
  • Utfodringen av vilt ska regleras effektivt
  • Regeringen måste ändra regler för jakt så att de bidrar till att minska skadorna
Till sidomenyn

Så arbetar vi för att minska viltskadorna

LRF bevakar att medlemmarna kan ta del av viltets värden men hjälper dem också att motverka viltets kostnader genom att påverka lagstiftning och budgeten för myndigheternas arbete i viltförvaltningen. Detta gör vi genom kontakter med politiker. Som stöd för de förtroendevaldas arbete i viltförvaltningen har LRF tagit fram policys om rovdjur, vildsvin, älg och övriga hjortdjur.

  • LRF svarar på remisser och deltar i formella arbetsgrupper, nationella råd och hearingar.
  • LRF har täta kontakter med andra intresseorganisationer och andra företrädare för markägare.
  • LRF arbetar för att utfodring av vilt regleras med villkor om fodermedel, mängder och metoder.
  • LRF har, tillsammans med Sveriges Jordbruksarrendatorer, Södra, Mellanskog, Norra skog och Riksförbundet M Sverige, tagit initiativet till Viltskadekommissionen, en utredning om viltskadornas påverkan på samhället.
Till sidomenyn

Frågor och svar

Jaktlagen beslöts 1987. Det fanns då i stort sett inga vargar, mycket få vildsvin, bara lokala stammar av kron- och dovhjort och mycket färre gäss, tranor och sångsvanar. Klimatförändringen hade inte fått genomslag, så gäss och vildsvin gynnades ännu inte av milda vintrar. Sverige var inte med i EU. Jaktlagstiftningen var inte anpassad till EU:s naturvårdsdirektiv.

Det fanns möjlighet till viss statlig ersättning för viltskador av till exempel älg och vildsvin. Markägandet av jordbruksmark och skogsmark var mer homogent. Det är numer inte ovanligt att man köper jord och skog för att få tillgång till jaktmark. Jägarkåren har förändrats, fler urbana jägare utan bakgrundskunskap om jord- och skogsbruk.

I jaktlagen delas ansvaret för vilt och jakt mellan markägare och jägare, om de är olika personer. Det delade ansvaret är inte beskrivet i detalj och därför vagt. Viltskadekommissionen har tydligt beskrivit hur bristen på klara ansvarsförhållanden i jaktlagstiftningen även leder till att regeringen inte styr sina centrala myndigheter så att de arbetar för att minska viltskadorna, eftersom ansvaret för vilt och viltskador är diffust. Det leder i sin tur till att de centrala myndigheterna inte vägleder länsstyrelserna så att de tar ansvar för att minska viltskadorna. Jaktlagstiftningen utgår ifrån att parterna ska kunna “komma överens”. Det är inte realistiskt eftersom äganderätt och ekonomiska skador knappast är något som man ska komma överens om. Ägandet och brukandet ska inte anpassas till fritidssysselsättningar. Ansvarsfördelning måste bl.a. utgå ifrån att viltet påverkar brukandet inte bara på egen fastighet utan även på andra fastigheter i närheten.

Till sidomenyn
Till sidomenyn Till sidomenyn