Viltskador

Jordbruksverket/SCB beräknade 2023 skadorna i grödor till 902 miljoner kronor. Detta inkluderar inte indirekta kostnader som att återställa sönderbökad mark, omsådd, maskinskador eller grödval som ger sämre ekonomi. Det motsvarar ungefär10% av jordbrukets årliga överskott på ca årligen.

Skador från dovhjort har ökat. Exempelvis står de för 45 % av spannmålsskadorna i Södermanlands län samt 76 % av skadorna i vall i Östergötland. Gäss och tranor orsakar också allt större skador, exempelvis stod tranor stod för 80 % av skadorna i vårkorn i Västerbotten.

Stora viltbestånd kostar skogsbranschen 11,9 miljarder kronor per år. Skadorna i skogsbruket försvårar övergången till förnybara resurser. Byggmaterial, biomassa och andra ersättningar för ändliga resurser äts helt enkelt upp eller förstörs av vilt.

Södermanlands län är mest drabbat av viltskador, följt av Kronoberg och Norrbotten.

Utöver skadorna i skog och jordbruk leder viltolyckor med fordon och tåg, till en årlig kostnad på 11 miljarder kronor för samhället (Källa: SLU och Trafikverket).

Jaktlagen beslöts 1987. Då fanns i stort sett inga vargar, mycket få vildsvin, bara lokala stammar av kron- och dovhjort och relativt få gäss, tranor och sångsvan. Vintrarna var generellt kallare än idag vilket missgynnade gäss och vildsvin. Sverige var inte med i EU. Jaktlagstiftningen var inte anpassad till EU:s naturvårdsdirektiv. 

Det fanns möjlighet till viss statlig ersättning för viltskador av till exempel älg och vildsvin. Därutöver var ägandet av jordbruks- och skogsmark mer homogent medans det idag inte är ovanligt att jord- och skogsfastigheter köps för att få tillgång till jaktmark. Detta innebär fler urbana jägare utan bakgrundskunskap om jord- och skogsbruk, dvs en förändring av jägarkåren. 

I början av år 2026 avslutades den statliga Jaktlagsutredningen. LRF har länge efterfrågat en balans mellan viltets skador och dess nyttor. Jaktlagstiftningsutredningens slutbetänkande är ett steg i den riktningen då de föreslår att; bevarande, hållbart brukande och minskade skador ska styra viltförvaltningen. Det är positivt att fokus tydligt skiftar från att vårda vilt till att förvalta vilt, men samtidigt saknas konkreta förslag för att åtgärda de snabbt växande viltskadorna. För LRF är det tydligt att ett hållbart brukande av vilt innebär att viltskadorna inte kan vara så stora att de är ett hot mot samhällsviktig verksamhet såsom produktion av livsmedel eller skogsråvara.

I jaktlagen delas ansvaret för vilt och jakt mellan markägare och jägare om de är olika personer. Det delade ansvaret är inte beskrivet i detalj och därför vagt. Viltskadekommissionen beskriver tydligt hur bristen på klara ansvarsförhållanden i jaktlagstiftningen även leder till att regeringen inte styr sina centrala myndigheter så att de arbetar för att minska viltskadorna, eftersom ansvaret för vilt och viltskador är diffust. Det leder i sin tur till att de centrala myndigheterna inte vägleder länsstyrelserna så att de tar ansvar för att minska viltskadorna. Jaktlagstiftningen utgår ifrån att parterna ska kunna “komma överens” vilket inte är realistiskt eftersom äganderätt och ekonomiska skador knappast är något som man ska komma överens om. Ägandet och brukandet ska inte anpassas till fritidssysselsättningar. Ansvarsfördelning måste bland annat utgå ifrån att viltet påverkar brukandet inte bara på egen fastighet utan även på andra fastigheter i närheten