Styrelseledamot Anna Jansson: När veterinärvård blir en affärsidé tappar vi något grundläggande

Veterinärvården har gått från samhällsnytta till affärsmodell. Med riskkapitalets intåg förändras allt – från prissättning och prioriteringar till relationen mellan veterinär, djurägare och djur. Frågan är: vem tjänar egentligen på det? Det skriver Anna Jansson, styrelseledamot i LRF Mälardalen, om i en krönika.

För bara tio år sedan var de flesta veterinärkliniker i Sverige små, lokalt förankrade och ofta ägda av veterinärerna själva. De kände gårdarna, djuren och människorna. Idag ägs en majoritet av stora koncerner med riskkapital i ryggen, bolag vars huvudkontor ligger i Luxemburg, London eller New York. Syftet är inte längre djurvälfärd. Syftet är avkastning.

Med riskkapital kommer en ny logik. Vård blir en produkt, djur blir kunder, och veterinären blir en kugge i en effektiviserad affärskedja. Priserna stiger, personalen pressas, och fokus flyttas från nödvändig vård till lönsamma behandlingar. Att röntga en hund i innerstan blir mer intressant än att åka ut till en ko med kalvningsförlamning.

Men det är inte bara djurägarna som påverkas, även veterinärerna själva hamnar i kläm. Många uppskattar förstås moderna kliniker med bättre utrustning, fasta arbetstider och ordnade villkor. Men de vittnar också om att deras yrkesfrihet minskar. Ekonomiska mål, tidsstyrning och krav på försäljningsfokus skaver mot det som en gång fick dem att välja yrket: omsorg om djur och ansvar för helheten.

Samtidigt kämpar Distriktsveterinärerna, med sitt samhällsuppdrag och dygnet-runt-jour, för att rekrytera personal. Lönerna är lägre och arbetstiderna tuffa, men uppdraget är kanske det mest avgörande av alla: att finnas där när ingen annan gör det. De är landsbygdens veterinärberedskap, men risken är att även de till slut står utan folk.

För lantbrukets djurägare märks förändringen tydligt. Färre veterinärer vill arbeta med produktionsdjur, och jourverksamheten glesnar på landsbygden. Samtidigt blir försäkringarna dyrare – och tröskeln högre för djurägare utan djursjukvårdsförsäkring.

Det är lätt att förstå varför unga veterinärer söker sig till moderna kliniker med bättre villkor. Men risken är att vi snart står utan den veterinärberedskap som vårt livsmedelssystem faktiskt vilar på. Hur ska vi få veterinärer som vill arbeta med lantbrukets djur och vem ska åka ut när kon inte kan resa sig?

Frankrike har redan sett problemet komma. Där har man lagstiftat om att veterinärer alltid ska ha majoriteten av rösträtterna i ett veterinärbolag, även om riskkapital finns med som delägare. Syftet är att säkra att det är veterinärerna, inte investerarna, som styr den professionella och etiska riktningen.

I Sverige finns inget sådant skydd. Här kan vården helt styras av ekonomiska mål, utan krav på veterinär kontroll. Det är hög tid att vi tar diskussionen – inte bara för djurens skull, utan för hela landsbygdens funktion och trovärdighet.

För när djurens hälsa blir en del av kvartalsrapporten, då har vi tappat något grundläggande i vår syn på ansvar, omsorg och hållbarhet.

Anna Jansson, styrelseledamot LRF Mälardalen
anna.jansson@lrf.se 

--

Sofia Weimarck
regional kommunikatör
sofia.weimarck@lrf.se
010-184 45 12