Varg

LRF anser att antalet vargar måste minska genom förenklad skyddsjakt och utökad licensjakt. Det kan ske genom förtydliga lagstiftning och ett lägre referensvärde för gynnsam bevarandestatus. Vargarna måste bli färre i Syd- och Mellansverige för Sveriges livsmedelsberedskap.

För LRF och de som drabbas av vargangrepp blir det tydligt att det inte duger med riktlinjer och rådgivning för att skyddsjakt ska kunna fungera som en del av vargförvaltningen. Lagstiftningen måste ändras. Länsstyrelserna och domstolen måste få regelverk som är tydliga och som ger minimalt tolkningsutrymme. 

LRF begär att regeringen, med största möjliga ambitioner om snabb förändring, skriver om bärande delar av jaktförordningen. Det som är den avgörande punkten är att reda ut begreppet “allvarlig skada”. Så länge det begreppet inte är förtydligat kommer det inte göras någon annan bedömning av när skyddsjakt är befogad och när skyddsjakten har stöd i jaktförordningen. 

Ett vargangrepp innebär stora kostnader för den drabbade lantbrukaren, men det påverkar också lantbrukare och näringsliv i hela bygden. 

En vargförvaltning som inte fungerar riskerar att vi får tamdjurshållare som inte längre vågar satsa på sin verksamhet, väljer att inte utveckla den, eller i värsta fall, lägger ner helt. Det är dåligt för Sveriges livsmedelsförsörjning och vår matberedskap. Den nationella livsmedelsstrategi som riksdagen beslutat om säger att Sverige ska öka sin livsmedelsproduktion. Detta måste vägas in i analysen av vargangreppen.

Rovdjursförvaltningen måste vara långsiktig, förutsägbar och rimlig för den enskilda. Rovdjurstrycket får inte i någon del av landet vara så högt att tamdjurshållning påtagligt försvåras eller omöjliggörs.

Rovdjursförekomst som leder till skada och skaderisk kan inte anses som normal affärsrisk. De kostnader som skador och förebyggande av skador medför, ska fullt ut bekostas av staten. Det är inte enskilda personer och näringar som ska bekosta allmänhetens och statens ambitioner i förvaltningen av rovdjuren.

LRF driver ett principfall genom rättssystemets alla nivåer. Målet är att länsstyrelserna ska sluta använda antalet angrepp som grund för att bevilja skyddsjakt och istället följa jaktförordningen – att skyddsjakt ska beslutas baserat på risken för allvarlig skada.

Utöver det bearbetar LRFs regioner länsstyrelserna för att snabba på och förenkla processerna när det gäller skyddsjakt, en lösning på kortare sikt.

Vargstammen behöver minskas genom utökad licensjakt. I juni fattade Naturvårdsverket beslut om att alla länsstyrelser i södra rovdjursförvaltningsområdet får ta egna beslut om licensjakt på varg. Det är en fråga som LRF har drivit. Länsstyrelserna har nyligen beslutat om licensjakten 2024, som inleds den 2 januari.

Den sammanlagda tilldelningen blev enligt LRFs uppfattning för liten. Tillämpningen av lagstiftningen innebär att LRF inte kan överklaga länsstyrelsernas beslut om licensjakt på varg. 

LRF kommer därför att arbeta vidare dels för att miniminivån för varg i Sverige ska sänkas. Miniminvån påverkar utrymmet för licensjakt. Dels arbeta för att ändra förutsättningar för beräkning av hur många vargar som ska fällas under licensjakten. Nu använda beräkningar innebär att tilldelningarna blir små. Vargstammen kan därmed i praktiken inte minskas genom licensjakten.