Varg

Vargangrepp på tamdjur är ett allvarligt problem som drabbar både lantbrukare och hela bygder. Men det finns vägar framåt. Med tydligare regler och snabbare beslut går det att skapa vargförvaltning som faktiskt fungerar.

När vargen tar sig in i en hage slutar det sällan med ett enda dött djur. Ofta skadas eller dödas flera. Det handlar inte om grymhet, utan om en onaturlig situation där djuren inte har någonstans att ta vägen. I det vilda flyr vargens byte, men i en hage är flyktvägarna få eller obefintliga. Det triggar rovdjurets jaktinstinkt om och om igen, med förödande resultat för djuren, djurägaren och hela verksamheten.

För många av LRF:s medlemmar, särskilt får- och lammföretagare, är vargen en källa till stor oro. Angrepp slår direkt mot både djuren och försörjningen.

En studie från Göteborgs universitet 2021, Att leva nära stora rovdjur, bekräftar den oro som länge funnits. 81 procent av tamdjursägarna uppgav att de oroar sig för sina djur.

Att leva nära stora rovdjur - Göteborgs universitet

Det handlar inte bara om ekonomi utan om maktlösheten när man gång på gång tvingas ta hand om skadade eller döda djur. Om rädslan att gå ut i hagen utan att veta vad som väntar.

Om inte förvaltningen fungerar riskerar djurhållare att ge upp. Det hotar både livsmedelsförsörjningen och Sveriges beredskap. Riksdagen har beslutat att den inhemska produktionen ska öka. Det måste märkas i rovdjurspolitiken. Förvaltningen måste vara tydlig, långsiktig och möjlig att leva med.

Innehåll

LRF:s förslag på lösningar

Antalet vargar måste minska genom förenklad skyddsjakt och utökad licensjakt. Det kan ske genom förtydliga lagstiftning och ett lägre referensvärde för gynnsam bevarandestatus. Vargarna måste bli färre i Syd- och Mellansverige för Sveriges livsmedelsberedskap.
För LRF och de som drabbas av vargangrepp är det tydligt att det inte räcker med riktlinjer och rådgivning för att skyddsjakten ska fungera som en del av vargförvaltningen. Lagstiftningen behöver ändras, och både länsstyrelser och domstolar måste få tydliga regler med så lite tolkningsutrymme som möjligt.
Regeringen behöver snabbt ta tag i frågan och skriva om centrala delar av jaktförordningen. Det viktigaste är att klargöra vad som menas med “allvarlig skada”. Så länge det begreppet är otydligt kommer det vara omöjligt att göra en rättvis bedömning av när skyddsjakt verkligen är motiverad och har lagligt stöd.

Frågor och svar

Vargangreppen hotar, precis som övriga viltskador, svensk livsmedelsförsörjning. Vi är i ett läge när livsmedelsberedskapen behöver öka, både av beredskapsskäl och av klimatskäl. Sverige är ett land som lämpar sig för betesdjur, med god tillgång på bete och vatten. De förutsättningarna hotas om de som håller tamdjur lägger ner sin verksamhet på grund av ett ökande antal vargattacker.

Många undrar om det inte bara är att sätta upp bra stängsel runt beteshagarna, så att vargen inte kan skada eller döda får och kor.

Det är bara i mellansverige vid några få fäbodar som djuren ännu går fritt i hagar och skog. All annan djurhållning bygger på att djuren på bete stängs in med stängsel. Det fungerar bra så länge det inte finns varg i området.

I modern tid har det utvecklats så kallade rovdjursavvisande stängsel. De kallas rovdjursavvisande därför att de inte utgör ett säkert skydd mot vargangrepp. Med andra ord är de inte rovdjurssäkra, trots att de är höga och gjorda med fem trådar och el. Det finns tyvärr exempel på vargangrepp som har skett innanför rovdjursavvisande stängsel som är korrekt uppsatta och med rätt spänning. Dessa stängsel som är särskilt täta och stabila kan bli en fara för tamdjuren om det blir ett angrepp. Tamdjuren har inga möjligheter att ta sig ut och fly, och vargen kan ibland komma in trots stängslet. Men alla stängsel är bättre än inga stängsel där det finns varg.

I Sverige finns omkring 450 vargar och miniminivån är satt till 300 individer. Politiken börjar förstå det ohållbara i situationen och har gett Naturvårdsverket i uppdrag att utreda snabbare och enklare skyddsjakt, och även om man kan sänka dagens miniminivå.

Så arbetar LRF

LRF driver ett principfall genom rättssystemets alla nivåer. Målet är att länsstyrelserna ska sluta använda antalet angrepp som grund för att bevilja skyddsjakt och istället följa jaktförordningen – att skyddsjakt ska beslutas baserat på risken för allvarlig skada.

Utöver det bearbetar LRFs regioner länsstyrelserna för att snabba på och förenkla processerna när det gäller skyddsjakt, en lösning på kortare sikt.

Vargstammen behöver minskas genom utökad licensjakt. I juni fattade Naturvårdsverket beslut om att alla länsstyrelser i södra rovdjursförvaltningsområdet får ta egna beslut om licensjakt på varg. Det är en fråga som LRF har drivit. Länsstyrelserna har nyligen beslutat om licensjakten 2024, som inleds den 2 januari.

Den sammanlagda tilldelningen blev enligt LRFs uppfattning för liten. Tillämpningen av lagstiftningen innebär att LRF inte kan överklaga länsstyrelsernas beslut om licensjakt på varg.

LRF kommer därför att arbeta vidare dels för att miniminivån för varg i Sverige ska sänkas. Miniminvån påverkar utrymmet för licensjakt. Dels arbeta för att ändra förutsättningar för beräkning av hur många vargar som ska fällas under licensjakten. Nu använda beräkningar innebär att tilldelningarna blir små. Vargstammen kan därmed i praktiken inte minskas genom licensjakten.