Artskyddet stoppar avverkning av Christers 120 år gammal tallskog

Efter att ha stoltserat i nästan 120 år, var det dags för Christer Falks gamla tallskog i Dalarna att avverkas. Anmälan var godkänd, avverkningen planerad – men där tog det stopp. En grupp med privatpersoner hade hittat växten knärot på marken. - En del av min skog är ju konfiskerad nu, jag får inte så mycket som att röra den utan att få dryga böter, säger en uppgiven Christer Falk.

Som många andra skogsägare, har Christer Falk nu fått erfara hur effekterna av artskyddet kan slå mycket hårt mot en enskild person. Han skickade in en avverkningsanmälan gällande en tallskog som närmade sig 120 år till Skogsstyrelsen och fick den godkänd. Allt var frid och fröjd, och avverkningen på cirka 6 hektar planerades. En tid innan avverkningen får Christer plötsligt höra att den stoppats.

- Jag får veta först från virkesuppköparen och sedan av Skogsstyrelsen, att avverkningen stoppats. Det finns en grupp här i trakten som finkammar skogar i syfte att stoppa avverkningar, och nu var det min tur tydligen. De har varit ute i min gamla tallskog och hittat knärot.

Knärot är en svensk orkidéväxt, som enligt Naturvårdsverket är en av de vanligare, och den växer i hela landet. Den är ganska vanlig i mossrika barrskogar, till exempel i blåbärsgranskog, vilket innebär att den förmodligen trivs bra i Christers 120 år gamla tallskog. Men trots att den är så pass vanligt förekommande, är den fridlyst och rödlistad som sårbar. Det innebär att man inte får skada växten alls, vilket omöjliggör skogsvårdsåtgärder i närheten av den.

0,7 hektar av Christers avverkning blev förlagd med avverkningsförbud och vite. Han får inte röra skogen inom området. Gör han det så riskerar han böter på 75 000 kronor.

- Jag har alltså en procent av min skog som jag inte får röra, som är fredad för all framtid. Det är en ren konfiskering av privat egendom, och jag får inte heller en krona för det. Det är skandal att det kan gå till så här, menar Christer.

Bara att skogen har stått på sin plats i nästan 120 år är anmärkningsvärt, då skog oftast avverkas innan den nått den höga åldern. Det är resultatet av ett ansvarsfullt skogsbruk, inte ett tecken på missbruk, menar Christer.

- Jag hade kunnat hugga det för länge sedan, men har väntat och tagit hand om skogen. Det här är tacken man får för att man gör allt vad man kan för att vara ansvarsfull och ta hand om naturen och skogen.

Christer valde att inte överklaga beslutet, då det förmodligen hade dragit ut på tiden och kostat både pengar och energi – som han inte orkar lägga på att bråka. Som tur är har han ingen ny avverkning på gång, säger han, men det här har andra effekter.

- Jag menar att det här artskyddet får fel effekt. Grupper med privatpersoner är ute i min skog och registrerar metodiskt arter, och jag blir belagd med förbuden och stå för kostnaden. Det är ju inte rimligt. I mitt fall blir jag av med omkring 40 000 kronor i förlorade intäkter för skogen jag inte får röra.

Christer menar att risken är att skogsägare går ut och gallrar så hårt man kan, och avverkar småplättar som man får göra utan att anmäla det.

- Det är ju inte så det är tänkt med artskyddet, men det är så det blir om inget görs. Ska någon konfiskera ens skog så borde man åtminstone bli ersatt för det.

Om artskyddet

Utgångspunkten för artskyddsförordningen är att skydda fridlysta arter. Därför behöver du ta sådan hänsyn att den planerade skogsbruksåtgärden inte påverkar fridlysta arter på ett förbjudet sätt.

Avverkningar över 0,5 hektar ska alltid anmälas till Skogsstyrelsen. Om en skogsägare planerar att göra en avverkning är det markägaren eller verksamhetsutövaren som är ansvarig för att ta reda på om det finns fridlysta arter som kräver speciell hänsyn, och anpassa den tänkta åtgärden så de fridlysta arterna inte påverkas på ett förbjudet sätt.

Om det inte går att göra tillräckliga anpassningar för att undvika att fridlysta arter påverkas negativt, är det enligt artskyddsförordningen förbjudet att genomföra åtgärden utan dispens.