Avverkningen stoppad på grund av skalbagge på grannens mark

Det var dags att avverka den gamla skogen längs bäcken på Margot Nilsson och systern Maritas mark i Ångermanland. Då kom beskedet från Skogsstyrelsen att det inte lät sig göras, då det fanns större barkplattbagge på grannens mark – och de ska ges chansen att sprida sig till Nilssons mark. Nu får träden stå kvar tills de faller, och inte ens då får de flyttas.

Det är Margots man Martin som sköter det mesta kring skogen, också så när det för några år sedan var dags att skicka in avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen. Omkring 20 hektar gammal skog skulle avverkas, för att ge plats åt ny skog och för att ta vara på det fina virket. Då blev det stopp för en del av planerna. En kantzon på 15 meter (med en totalyta på knappt en hektar) längs en bäck skulle fredas, och man fick inte röra träden.

Anledningen? På grannens mark, uppströms längs bäcken, hade större barkplattbagge identifierats. En starkt hotad bagge som trivs bäst i skog som är riktigt gammal, gärna runt 200 år. Arten är känslig för störning, och missgynnas av all form av skogsbruk, enligt Artdatabanken.

Men det fanns inget som talade för att baggen var etablerad på Nilssons mark – och ingen ersättning skulle ges ut. Så förutom ett förbud på att bruka skogen med tillhörande inkomstbortfall, så sattes det även upp ett vite på 100 000, om Margot och Marita mot förmodan skulle göra inverkan på skogen ändå.

- Det är otroligt. Det fanns inget som tydde på att baggen fanns på vår mark, så hur kan vi stoppas? Dessutom helt utan ersättning, säger Martin.

Han tycker att grundtanken med artskyddet är bra, men att det blir felaktiga konsekvenser av det.

- Det är klart att vi ska vara rädda om naturen och vår mångfald, men det måste finnas en kompromissvilja. Olika arter är olika spridda i vårt land. En art, vare sig det är djur eller växt, kanske ska skyddas i ett län men inte ett annat, där arten inte behöver skydd. Det är en stor stelbenhet i regelverket idag.

Familjen Nilsson är vana vid att myndigheterna har sista ordet. För ungefär 20 år sedan blev de av med omkring 50 hektar, då på grund av en expropriering.

- Det här är skog som har funnits i familjen i flera hundra år. Det är klart att det blir känslosamt när myndigheterna går in och styr såhär, när vi har kämpat för att sköta skogen så bra vi kan i alla år. Vi har sparat otroligt mycket skog som hade kunnat avverkas för länge sedan, men valt att inte göra det än. Vi är varsamma, och det här är tacken, säger Martin.

Han kommer in på naturens kretslopp, och hur skogsbruket går i långa cykler.

- Människan glömmer nog att man bör tänka skogens kretslopp per 100 år, man kan inte se det på ett par år bara. Det är långa ledtider, vissa träd är flera hundra år gamla. Vissa ser bara kala ytor, inte det stora kunnandet i skogsbruket som ligger bakom varje beslut som tas i skogarna i vårt land.

Vad gäller skogen som de hindrades från att avverka, så får den stå kvar. Det påverkar mer än vad den första tanken medger, säger Martin.

- Det är inte bara ett personligt ekonomiskt intresse i skogen, utan handlar även om jobben i trakten. Här i Ångermanland jobbar många med skogen och jobben är beroende av ett aktivt skogsbruk. Man kör maskinerna, jobbar på bruken, kör virkestransporter och annat. Minskas delen som avverkas, så minskar ju jobben, det säger sig självt, säger Martin Nilsson.