Den tyska modellen är en framgång

Kraftigt modifierat vatten, KMV, är en komplicerad historia, åtminstone om man jämför Sverige och andra EU-länder.

Det säger Emma Fransson, regionalt sakkunnig LRF Väst, som tittat närmare på hur skillnaderna ser ut i olika länder när det kommer till vattenförvaltningen och hur man bestämmer vad som är ett KMV eller inte. I Sverige är fem länsstyrelser utsedda av regeringen att vara vattenmyndighet i var sitt vattendistrikt, och de bestämmer om ett vattendrag ska få klassas som KMV.

– Definitionen är densamma i EU, men sen skiljer det mellan länderna hur man kommer fram till vilken klassning ett vattendrag ska få och vilka åtgärder som ska vidtas och genomföras i det enskilda vattendraget, säger Emma Fransson.

Kraftigt modifierat vatten betyder att en ytvattenförekomst som har fysiska förändringar till följd av människan och dess verksamhet klassas som KMV. De fysiska förändringarna har då också påverkat så att god ekologisk status inte kan nås.

– Vi har valt att titta på hur det ser ut i Tyskland, och då framför allt i delstaten Schleswig-Holstein, och sett att det skiljer en del på hur man rent praktiskt kommer fram till klassningen på ett vattendrag, säger Emma Fransson.

I tyska Schleswig-Holstein baseras miljöåtgärderna på frivillig grund. Om markägaren säger nej för att äganderätten inskränks så genomförs inte åtgärden. En grupp, bestående av olika myndigheter, kommuner, markägare och miljöorganisationer tittar tillsammans på vattendraget och fyller sedan i ett formulär, för att se om man ska klassa vattendraget som KMV. Om gruppen inte är överens går beslutet vidare till myndigheten för slutlig klassning.

– Enligt våra kontakter har det hänt en gång att man inte varit överens.

De följer samma ramverk som i Sverige, men i Tyskland har man valt en annan modell för att klassa vattendragen.

– Man vill ha med den lokala förankringen, men också den lokala kunskapen om ett vattendrag, säger Emma Fransson.

Tyskarna är nöjda med hur processen ser ut.

– Lantbrukarna är nöjda, och de tar också fram åtgärder tillsammans inom gruppen. I Tyskland har man märkt att de frivilliga åtgärderna som markägarna gör har ökat i omfattning, säger Emma Fransson.

De tyska grupperna består av myndigheter, kommuner, markägare och miljöorganisationer som tillsammans arbetar med två uppgifter: det första är att definiera och klassificera vattendraget, det andra är att identifiera åtgärder så att KMV uppnår god ekologisk potential. De tyska grupperna arbetar bara med KMV.

– I Sveriges riktlinjer för utpekande av KMV och GEP finns inte äganderätten med alls.–

– Vi tror att tyskarna har hittat en framgångsmodell och vi skulle gärna se att man använder den också i Sverige. Mer lokalt engagemang gör också att lantbrukarna gör fler frivilliga åtgärder för att uppnå god ekologisk status. Också Danmark jobbar med vattenfrågan på ett lokalt plan, avslutar Emma Fransson.

Clara Hyltbäck