Har livsmedelsstrategin vad som krävs eller krävs det en 3.0?

Det är lätt att peka på EU inträdet 1995 som starten för Sveriges minskade livsmedelsproduktion och självförsörjning. Men det är en förenklad förklaring som inte håller, för samtidigt som Sverige gått från runt 75–80 procent i början av 1990 talet till omkring 50 procent i dag finns det flera EU länder som gjort motsatsen efter deras inträde. De har ökat sin produktion och i vissa fall även självförsörjningsgrad. Det säger något viktigt: EU är inte problemet. Det handlar om hur länderna använder reglerna och de nya förutsättningarna.

Andra länder har gjort andra val

När Sverige gick in i EU fick vi ökad konkurrens, nya stödformer och andra villkor. Det fick alla. Skillnaden är hur man svarade på förändringen. I Sverige har politiken länge präglats av fokus på konsumentpriser, miljö och en stark tilltro till marknaden. I andra länder har livsmedelsproduktion setts som en strategisk fråga, kopplad till beredskap, regional utveckling och exportmöjligheter.

Det har speglats i hur stöden använts. Där vissa länder, kanske framför allt i öst, riktat stöd till produktion, modernisering och effektivisering, har Sverige i högre grad prioriterat miljöersättningar och extensiva system. Samtidigt har svenska lantbrukare haft att konkurrera med både lägre kostnader i andra länder, primärt i öst och sydeuropa, och nationella system som aktivt kompenserar deras producenter, något man kan se i bland annat Frankrike och Finland. Här har Sverige halkat efter. Vi har valt höga standarder, men inte fullt ut kompenserat för vad de innebär. Statlig styrning, exportfokus och innovation är också några tydliga trender man kan se hos andra nationer.

Livsmedelsstrategi 2.0 är ett steg framåt

Livsmedelsstrategin 2.0 markerade ett skifte när den kom. Nu mera lyfts produktion, konkurrenskraft och robusthet tydligare än vad vi kunnat se innan, särskilt efter det ändrade världsläget. Det är ett viktigt steg, och att ens formulera målet att öka produktionen är ett trendbrott från en lång period där detta varit underordnat andra mål.

Men frågan är om det räcker.

Men strategin räcker inte hela vägen

När man granskar strategin närmre, och jämför med länder som behållit eller ökat sin produktion, framträder flera luckor. Ambitionerna är tydliga, men målen är fortfarande inte tillräckligt konkreta. Det saknas tydliga nivåer och ett hur, tidsramar som ger svar på frågan när och uppföljning som ger verklig styrning. Samtidigt kvarstår kostnadsproblematiken vilket kanske är mest avgörande. Svenska producenter verkar under högre krav, men utan ett system som fullt ut väger upp skillnaderna.

Efterfrågan är också avgörande

En annan svaghet är efterfrågesidan. Strategin fokuserar på att producera mer, men mindre på hur svensk mat faktiskt ska ta större plats på den egna marknaden. Här arbetar många andra länder mer aktivt, inte minst genom offentlig upphandling och tydligare koppling mellan produktion och konsumtion. Det är ganska tydligt att vi saknar verktygen för att verkligen hantera produktionsuppgångar, vad gör vi när vi ökar så pass i produktion att marknaden mättas? Går det att nå en starkare robusthet i hela systemen och undvika prisras likt det vi kunde se drabba lantbrukare skördeåret 2025?  

Summerat betyder det att Sverige befinner sig i ett mellanläge. Vi har identifierat problemen och börjat justera kursen, men inte tagit steget hela vägen. Riktningen är rätt, men är verktygen tillräckliga? Har vi gjort tillräckligt med benchmarking? Erfarenheter från andra länder visar att det inte är tålamod som avgör, så tiden är knappast det som kommer vända båten, utan politisk konsekvens. Tydliga mål, ekonomiska incitament och en långsiktig strategi har varit avgörande där produktionen stärkts.

Därför kan en livsmedelsstrategi 3.0 behövas

Livsmedelsstrategi 2.0 är ett viktigt första steg, men ska Sverige vända utvecklingen räcker det sannolikt inte att vänta på att den ska ge utfall. Då krävs ytterligare åtgärder, tydligare mål, starkare styrmedel och en mer aktiv syn på hela livsmedelssystemet. 

Kanske är det där vi står nu. Inte vid slutet av en reform, utan i början av nästa steg. Frågan är inte om strategin är rätt, utan om den är tillräcklig. Och svaret lutar åt att det behövs mer, kanske en livsmedelsstrategi 3.0?

Elisabeth Hidén
Ordförande LRF Västra Götaland