Krönika: Erik Carlsson

KRÖNIKA

Familjen, företaget, förtroendeuppdraget. Tre F. Kan du som bonde hitta balans mellan dessa så borde du ha goda förutsättningar till ett bra liv. Som mjölkbonde tar tiden med djuren ofta slut innan allt arbete är färdigt. Hur mycket man är jobbar och sliter så finns det alltid mera som borde varit gjort. Helst igår. Lägg i mitt fall till en obotlig gen av perfektionism, det kan alltid bli lite bättre. På något sätt får man ändå tillvaron att gå ihop, det mesta flyter på. Man arbetar mer än man orkar, hinner inte se allt det vackra och vips så är sommaren över. Ett år går fort, tur att det bara är barnen som växer och blir äldre. Själv har jag stannat i växten, iallafall på en ledd.  
 
När jag blev tillfrågad om att sitta i LRF:s regionstyrelse var det en man som sa till mig att jag skulle tänka mig för så jag inte brände ljuset i två ändar. Kloka ord, men jag tackade såklart ja. Mitt ljus har sedan dess brunnit friskt i båda ändar emellanåt och nästan slocknat också. Men så skalv det till i sista stund och lågan fick lite glöd och klarade sig. Att hitta balansen i sina F är inte lätt, ibland behövs inte ens tre, det kan räcka med ett för att det ska bli kaos. Vi har alla våra ryggsäckar. Ibland med bördor som är tunga, ibland är de lätta och då kan man passa på att bära åt någon annan en stund.  
 
Min ryggsäck har varit tung sista tiden, långt tyngre än jag har orkat bära. Psykisk ohälsa syns inte alltid utanpå men kan göra så fruktansvärt ont inuti. Att tvivla på sin egen förmåga gör att man till slut börjar tvivla på sig själv. Om en ko blir sjuk eller dör så måste det ju bero på att jag är en värdelös bonde. Låg skörd på en åker beror inte på dåligt väder, det är jag som inte kan hantera förutsättningarna. Det är lätt att se andras framgång och lycka, men i sin egen spegel finns bara motgång och mörker. Enda anledningen till att gå upp på morgonen var att det möjliggjorde att man så småningom fick gå och lägga sig igen. Vad nu det skulle tjäna till, om man ändå bara fick sova ett par tre timmar varje natt. Sedan var tankarna igång i min hjärna på högvarv. Rannsaka sig själv över alla misslyckanden och allt man inte hunnit.  
 
I vintras blev jag anmäld till Länsstyrelsen för vanvård av mina djur. Inspektörerna ringde först när de var på plats och skulle gå in i stallarna. Djuren skulle enligt anmälan sakna både tillsyn, mat och drägliga förhållande. Ladugården var färdig att rasa, runt ytterväggarna låg enligt uppgift massvis döda katter och jag som bonde var aldrig på plats. Länsstyrelsen tog det ju såklart på högsta allvar. Att döma av deras tonläge i telefon så hade jag inte blivit förvånad om de varit eskorterade av insatsstyrkan. Jag såg framför mig hemska sensationsrubriker i tidningarna och ett mediedrev av Guds nåde. Att inget av det där var sant spelar ingen roll när man är så långt ner i mörkret att det enda ljus man möjligen ser är sitt eget, som pyr i båda ändar. Ett par stutar var lite smutsiga och det var lite trångt i en box, värre var det inte. Men jag får fortfarande ont i magen varje gång det kommer ett brev från Länsstyrelsen, eller att någon ringer på ett nummer som börjar med 010. Ett enda ord eller en handling, som i sig kanske inte är fel, kan helt slå ut den som redan ligger på marken. För den som inte har balans varken i livet eller bland sina F är minsta pust stor nog för att man ska stjälpa. Efter anmälan funderade jag noga och länge på om jag verkligen dög till att vara bonde mer. Om det andra F:et kanske inte var för mig, att jag inte klarade av att vara företagare, att bruka jorden och sköta djuren. Att jag var en av de där misslyckade, som var dömd till evig motgång. Att jag inte bara var en dålig bonde, utan också en dålig människa.  
 
I efterhand har jag insett att det där sista inte var sant. Jag har gått i terapi för att lära mig att leva igen. Att hitta lyckan. Den finns där, nånstans långt inne i oss alla. Det finns hjälp att få för den som inte mår bra. LRF:s bondekompis kan vara ett första litet steg för den som behöver få hjälp att bära sin ryggsäck en bit. Det finns många starka män och kvinnor i Östergötland som kan hugga i. Glöm inte det, när det är som allra värst. Jag har fått min diagnos av sjukvården nu, och har påbörjat medicinering mot det. Redan första dagarna märkte jag stor skillnad. Tänk att ett enda litet piller kan förändra en hel tillvaro. Såklart har jag inte återhämtat mig helt men jag är på god väg, och det är med glädje jag nu går upp på morgonen för att arbeta.  
 
Snart är det advent. Tänk på mig när du tänder ljusen i adventsljusstaken, jag är så stolt över att vi tillsammans är livsviktiga bönder. Utan oss går det inte, tillsammans skapar vi liv! 
 
Erik Carlsson
Styrelseledamot LRF Östergötland

Kontaktuppgifter till regionstyrelsen

Kontaktuppgifter till LRF:s omsorgsgrupp och bondekompis