Krönika: Gabriella Cahlin

Tack kära kor för den här tiden, inleder Gabriella sin krönika där hon reflekterar över sina 35 år som djurbonde. De sista korna har lämnat gården. Ett stort och svårt beslut att ta, men samtidigt en glädje i att det är dags för en ny fas i livet och att en yngre lantbrukarfamilj ska arrendera både ladugården och betena.

Tack kära kor för den här tiden! Min man, Lars Olof, och jag har haft dikor i nästan 35 år. Vi började med dikor i mindre skala i samband med att vi tog över hans föräldragård i början av 90-talet. Det passade in i ”omställning 90”, då svenskt jordbruk skulle avregleras och bli mer extensivt. Svärfar hade haft en mindre smågrisbesättning i en gammal ladugård där allt arbete var manuellt och för oss som deltidslantbrukare var det inte aktuellt att ta över den driften. Vi hade lite naturbetesmarker som hade varit utarrenderade och lagården kunde relativt enkelt byggas om till lösdrift för dikor. Besättningen fick växa till i takt med att vi hann och hade råd att bygga om. Det mesta arbetet gjorde vi själva. Det har ju aldrig varit någon stor lönsamhet i den extensiva nötköttsproduktionen.  

Under åren som gått har vi fått uppleva först avreglering och sedan EU-inträdet och med det hur regelverk och rapporteringar har införts, utvecklats och anpassats. Vi har fått uppleva att Sverige blivit fritt från vissa sjukdomar på kor, som leukos och BVD, som vi tidigare fick vaccinera mot, men också att nya har tillkommit, som blåtunga och schmallenbergvirus. Indirekt drabbades vi också av utbrottet av mjältbrand under 2016, då vi fick vaccinera våra kor ett antal år efter det.  

Men framför allt har vi fått uppleva hur konsumenternas medvetenhet och efterfrågan på svenskt kött har ökat. Kött har gått från att vara en anonym vara till att vi nu närmast ser det som självklart att ursprunget ska vara tydligt märkt, åtminstone i butik. Som dikalvsproducenter har vi legat först i produktionskedjan. Men för motivation, arbetsglädje och lönsamheten är det avgörande att lantbrukets produkter är efterfrågade genom hela kedjan. Och att det återspeglas i betalningsvilja och återkoppling om kvalitet hela vägen. För mindre besättningar som vår är goda samarbeten med andra lantbrukare helt avgörande. Vi är glada och tacksamma för att vi har haft det.  

Alla aspekter av vårt koliv – från jordbrukspolitik, djurhållningsregler, sjukdomsbekämpning och märkning av slutprodukterna – är sådant som LRF har varit och fortsätter vara med och påverka. För oss har det därför alltid varit självklart att vara medlemmar i LRF.  

Det var inget lätt beslut, att sluta som djurbonde. Men nu när beslutet är taget och de sista korna har åkt iväg till sin nya ägare känns det ändå bra. Alla har så klart olika förutsättningar, men för min egen del har den fysiska delen av arbetet känts allt tyngre de senaste åren. Jag har också längtat efter att vara mindre bunden. För Lars Olof, som har haft huvudansvaret för djuren, satt beslutet lite längre inne, men nu är också han nöjd. Allt har sin tid.  

Visst finns det stunder jag kommer att sakna. Att se en kalv födas eller hjälpa till vid en svår kalvning som slutar lyckligt är svårslaget – varje gång. Men även det vardagliga, som att stå och titta på korna och lyssna på deras idisslande en stund när man är klar med kvällsutfodringen. Det ger ett lugn som säkert fler skulle må bra av i dagens samhälle. 

Glädjande nog kommer en yngre lantbrukarfamilj att arrendera både våra beten och lagården, så det blir fortfarande djur på gården. Om längtan efter kor blir för stor får vi väl anmäla oss som avbytare.  

Vi fortsätter med växtodlingen och önskar oss alla ett gott skördeväder! 

Gabriella Cahlin
Styrelseledamot LRF Östergötland

Kontaktuppgifter till regionstyrelsen >>