Krönika: Varför är jag medlem i LRF?

"Visst kan man tänka att LRF ändå driver våra frågor även utan mitt medlemskap. Men vi kommer till en punkt där det inte längre går om inte vi alla är med.", skriver Ida Rantonen, regionstyrelsen LRF Jönköping.

Just nu tappar LRF många medlemmar. Förändringen av medlemsavgiften har väckt frågor och frustration, och i vissa fall lett till att man valt att lämna organisationen. Det är förståeligt. Samtidigt har det fått mig att fundera extra mycket på varför jag är medlem i LRF – och vad medlemskapet faktiskt betyder för mig.

Hos mormor och morfar fanns det alltid ett lugn. Man åt mat på regelbundna tider – åtminstone är det så jag minns det, även om det säkert var mer kaos än idyll. Frukosten serverades i blårutiga tallrikar, rågmjölsgröt med mjölk och lingonsylt. Morfar luktade ladugård och vid matbordet diskuterades kooperationen och vikten av att bidra.

Och så mormor, som var engagerad i styrelsearbete och noga med att hon inte var där för att koka kaffe, utan för att hon var kompetent. Det var viktigt för henne – och det speglar fortfarande dagens jämställdhetsdebatt.

Gemenskapen blev ingången

Som 16-åring började jag på Segerstad, med drömmen om att gå i morfars fotspår. Innebandyn blev snabbt viktig för mig, och genom ett samtal om en LRF-turnering halkade jag in som medlem – mest för att få spela. Det blev början på något mycket större.

Efter ett tag fick jag en ungdomsplats i ortsförbundet. Första året förstod jag knappt vad diskussionerna handlade om, men efter hand föll bitarna på plats. Jag fick förståelse för LRF:s värderingar och vilken roll organisationen spelar. Det var som att lägga ett pussel – små bitar i taget.

Via ungdomsstyrelsen fick jag också en plats i regionstyrelsen. Efter några år och småbarnstid tog jag klivet från regionstyrelsen till kommungruppen, men kom senare tillbaka igen. Jag trodde att vägen tillbaka skulle vara enkel, men att börja om visade sig vara en påminnelse om hur mycket man alltid har kvar att lära.

Möjligt att påverka

Under resans gång har jag lärt mig mycket – om styrelsearbete, påverkan, nätverk och om LRF:s viktiga roll för den gröna näringen. Jag har också mött människor som gjort stor skillnad, som vågat ta de svåra frågorna och hjälpt mig att växa.

Jag är medlem i LRF i dag för att organisationen arbetar med mina frågor – som företagare, konsument och medborgare. Det handlar om allt från regelbörda och rovdjurspolitik till livsmedelsproduktion och framtiden för nästa generation. Jag vill vara med och påverka, bidra till utvecklingen i den gröna näringen och vara en del av det arbete som driver oss framåt.

Men kanske viktigast av allt är gemenskapen. I LRF har jag fått växa i min egen takt och vara en del av ett sammanhang där man både får och förväntas bidra.

Storleken är styrkan

Visst kan man tänka att LRF ändå driver våra frågor även utan mitt medlemskap. Men vi kommer till en punkt där det inte längre går om inte vi alla är med.

Tillsammans är vi starka – och det är tillsammans vi driver den gröna näringen framåt.

Jag skulle sakna LRF djupt om det inte fanns. För mig är det inte bara en organisation, utan en plats där jag känner mig trygg, delaktig och behövd. Jag ser också LRF som en självklar del av framtiden. En organisation som fortsätter bygga, påverka och bana väg för den gröna näringen – så att nästa generation får något att bygga vidare på.