Livsmedelsberedskap börjar på gårdsplanen

Beredskap som börjar i vardagen

Det talas ofta om beredskap, nationell säkerhet, livsmedelsförsörjning, krisplaner och robusta system. Vi lantbrukare har beredskapen betydligt närmare än så den börjar på gårdsplanen, i ladugården och vid köksbordet, där beslut fattas varje dag. För utan fungerande gårdar finns ingen fungerande livsmedelsberedskap. Utan människor som orkar, kan och vill driva dessa gårdar, faller hela kedjan och där med hela beredskapen.

Att prata om beredskap inom lantbruket är därför att prata om både det lilla och det stora. Det handlar om att kunna hantera vardagens oväntade händelser, en sjukdom, en trasig maskin, ett strömavbrott, men också om att vara en del av ett samhälle som står stadigt i kris och ytterst i krig.

När beredskap blir konkret

På gårdsnivå är beredskap något konkret. Vad händer om bonden blir sjuk mitt i skörden? Vem vet hur mjölkroboten fungerar, hur ska djuren utfodras, hur ska fälten tas om hand? För några veckor sedan blev detta väldigt konkret för oss, när min man vaknade upp med hög feber. Jag och sonen fick åka själva och ta hand om våra slaktsvin. Det gick men det tog längre tid än vad det brukade och utfodringen larmade efter några timmar eftersom vi glömt att köra i vissa komponenter i fodret.  

När allt hänger på en person

Och många lantbruk är fortfarande starkt personberoende, så även hos oss, där kompetensen sitter i huvudet på en eller två personer, ofta utan tydlig dokumentation. Det gör verksamheten sårbar.

Här behöver beredskap bli lika självklar som brandskydd. Att ha rutiner nedskrivna, att fler kan ta över, att det finns kontaktlistor, instruktioner och kanske till och med en plan för vem som rycker in vid akuta situationer. Det handlar inte om att vara pessimistisk, det handlar om att vara realistisk. För sjukdom, olyckor och kriser är inte hypotetiska utan en del av livet.

Samma sak gäller tekniken. Dagens lantbruk är högteknologiskt och beroende av el, internet och fungerande leveranskedjor. Ett längre strömavbrott kan snabbt bli kritiskt, särskilt i djurhållning. Reservkraft är inte längre en lyx utan en nödvändighet. Det räcker inte att ha ett aggregat det måste fungera, vara testat och någon måste veta hur det används.

Det är här som beredskapens verkliga värde visar sig, den är praktisk! Beredskapen sitter inte i fina dokument utan i fungerande rutiner, i övning och i vana. Den bygger på att man har tänkt igenom situationer innan de uppstår.

Gårdens beredskap stannar inte vid grindstolpen. Den är en del av ett större system nämligen det svenska livsmedelssystemet. Och där finns det fler lager av sårbarhet.

När effektivitet går före robusthet

Sverige har under lång tid rört sig mot en mer globaliserad livsmedelsförsörjning. Importen har ökat, lagren minskat och effektiviteten har prioriterats. Det har gett billig mat, men också gjort systemet känsligare för störningar. Pandemin, kriget i Europa och olika typer av logistiska problem har visat hur snabbt förutsättningarna kan förändras.

Ur ett LRF-perspektiv blir det då tydligt: en stark inhemsk produktion är inte bara en näringspolitisk fråga utan det är en beredskapsfråga.

Om Sverige ska kunna försörja sin befolkning i kris krävs det att det finns lantbruk som producerar mat här och nu, inte bara i teorin. Det räcker inte med åkermark utan det krävs aktiva företag, fungerande djurhållning, kompetens och lönsamhet.

Och här uppstår en paradox. Samtidigt som lantbruket förväntas vara en bärande del av landets beredskap, pressas det ekonomiskt. Små marginaler, ökade kostnader och en hård internationell konkurrens gör det svårt att investera i den beredskap som efterfrågas.

Att bygga upp beredskap kostar pengar. Reservdelar, lagerhållning, robusta system, ja allt detta går på tvärs mot den logik som länge styrt utvecklingen, där effektivitet och “just-in-time” varit ledord. Därför krävs det politiska beslut som erkänner att beredskap har ett värde i sig, även när den inte används.

Men beredskap handlar inte bara om system och struktur. Det handlar också om kultur. Om en inställning till ansvar, till samarbete och till långsiktighet.

Lantbrukare är i grunden vana vid att hantera osäkerhet. Väder, marknad, biologi, mycket ligger utanför den egna kontrollen. Det skapar en mental beredskap som är värdefull även i större kriser. Den får dock inte tas för given.

Beredskap är också en generationsfråga

För att denna beredskap ska bestå krävs det framtidstro. Att unga människor vill ta över gårdar, att investeringar görs, att kunskap förs vidare. Utan detta urholkas systemet långsamt, även utan akuta kriser.

Det är därför beredskap också i grunden är en generationsfråga. Vad lämnar vi över? Ett livskraftigt lantbruk eller ett system som bara fungerar under ideala förhållanden?

Kanske är det just här som den viktigaste insikten finns: beredskap är inget som byggs i efterhand. Den kan inte improviseras fram när krisen redan är ett faktum. Den måste finnas där från början, inbyggd i hur vi tänker, planerar och agerar.

På gårdsnivå betyder det att ta sig tid att ställa de obekväma frågorna. Vad händer om jag inte kan jobba i morgon? Vad händer om elen försvinner i en vecka? Vad händer om leveranserna uteblir?

På samhällsnivå betyder det att våga prioritera robusthet framför kortsiktig effektivitet. Att se värdet i det som kanske inte används varje dag, men som är avgörande när det verkligen gäller.

Beredskap är, i sin enklaste form, förmågan att fortsätta. Att kunna mjölka korna, skörda grödorna, leverera maten, även när omständigheterna förändras drastiskt. Den förmågan börjar inte i en myndighetsplan, utan i vardagens arbete på tusentals gårdar runt om i landet, varje dag, året runt, i hela landet.

Linda Ericsson
ledamot LRF Halland