Nalbin: "Jo, även lantbrukare behöver återhämtning"

Jag har under flera år funderat på hur vi lantbrukare pratar om ledighet. Eller kanske snarare om hur vi pratar om att inte ta ledigt. Vi pratar oftare om hur mycket vi arbetar. Och jag gillar inte sättet vi gör det på! Man anses stark om man arbetar långa dagar och inte haft semester på flera år. De som väljer att gå till gymmet för att träna omnämns som mesar, har man energi över kan man väl arbeta sig trött i stället? Och skulle du må psykiskt dåligt, gud förbjude, så säg inget! Då blottar du din svaghet och blir pinsam för kåren.

Jag vet att det för många är svårt att ta ledigt, så även för mig. Ska jag iväg några dagar känns det som att det går åt lika många dagar att förbereda innan, och lika många att komma ikapp efteråt. Det krävs att jag verkligen vill komma iväg för att det ska bli av. Sedan ett år har jag ett favoritställe att besöka: en stad drygt fyra timmar bort, där yngsta dottern studerar. Hon sjunger i en kör och deras uppträdanden är (enligt en partisk mor) fantastiska. Utan de här bestämda datumen för konserter hade jag nog inte kommit iväg. Det krävs en deadline, en tid för biljetter och hotellbokning, för att jag ska ta ledigt.

Men väl där, när hjärnan släpper tankarna på arbetet hemma och man får samla andra intryck, fylls både kropp och själ på med energi. Mest känns det faktiskt när jag kommer hem igen: det känns roligare och lättare att stoppa fötterna i stövlarna och gå ut till korna.

I våras presenterades resultatet av en studie om lantbrukarens psykiska hälsa. När jag läser resultaten blir jag inte speciellt överraskad, varken av det som får oss att må bra eller av det som får oss att må sämre. Man mår bra av att bo på landet, av samspelet med djur och natur och av att kunna styra sin tid. Man mår sämre av byråkrati, arbetsbörda och oro för ekonomin.

Det som gör att vi måste ta undersökningen på största allvar är siffrorna kring den psykiska hälsan. 17 % uppgav att de hade måttliga, medelsvåra eller svåra depressiva symtom. 11 % angav att de någon gång under de senaste 12 månaderna känt att livet inte var värt att leva. 8 % berättade att de någon gång, sedan de blev lantbrukare, allvarligt övervägt att ta sitt liv. Den sista siffran är dubbelt så hög jämfört med hela Sveriges befolkning!

Jag tycker inte att det är okej. Att en av Sveriges viktigaste yrkeskårer har så stor andel som mår dåligt är oacceptabelt. Från LRF:s håll fortsätter vi arbeta för att minska de faktorer som i undersökningen sticker ut som stressande, mindre regelkrångel, tryggare myndighetstillsyn och ökad lönsamhet. Vi lägger också mycket tid och resurser på vårt omsorgsarbete, där vi möter de lantbrukare som av olika skäl inte riktigt orkar längre.

Men inställningen och jargongen som råder inom branschen kan vi bara ändra på själva. I framtiden önskar jag att samtalen också kan handla om ledighet, och att möjligheten att ta ut semester varje år ses som en del av att vara en framgångsrik företagare. Det är dags att vi ändrar samtalstonen kring vad som är viktigt att prestera. Det är bråttom. Men vi kan göra det, tillsammans.

Karin Nalbin, ordförande LRF Jönköping