Röjsågen, äganderätten och framtidens skog – en krönika av Anette Giselsson, LRF Sydost

Hösten har anlänt och med röjsågen i hand försöker vi, maken och jag, forma framtidens skog. Just nu är vi i ett bestånd som röjs för andra gången, och det är fantastiskt hur väl växtligheten svarar på en insats.

Vi jobbar i samarbete med naturen, och jag undrar ibland vad folk egentligen menar när man talar om ”naturnära skogsbruk” och motsatsen – som då väl måste vara ”naturfrånvänt skogsbruk”? Jag känner inte igen mig i den beskrivningen. Det skapas begrepp som mest tycks ha till syfte att baktala och få brukandet att låta värre än det är. Inte konstigt då att vi jobbar så intensivt med äganderätten! Men vi borde även prata brukanderätt.

Skydda – från vem?

Samhällets skydd av privat skogsmark på grund av naturvärden är ofta på agendan. Skydda från vem, frågar man sig. Den som faktiskt har låtit naturvärden utvecklas på sin fastighet? Ersättningsfrågan lyfts, och debattörer är allt oftare eniga om att ersättning är rimlig, även om man inte alltid är överens om hur den ska lösas och varifrån pengarna ska tas.

När ersättningen blir norm men skavet består

I dag fungerar det så att när ett naturreservat eller biotopskydd bildas behåller markägaren oftast ägandet. När den pågående markanvändningen avsevärt försvåras utgår i bästa fall en intrångsersättning på 125 procent av värdet – men långt ifrån alltid. I den senaste skogsutredningen föreslår Göran Örlander samma ersättning som norm. Det är väl det minsta man kan begära, tänker jag, men jag känner mig ändå ganska missnöjd. Det skaver i mig att man kan tänka sig ett skydd som sträcker sig över all överskådlig framtid, mot en ersättning som betalas ut på en gång när skyddet bildas. Ersättningen beskattas direkt, som kapitalvinst. Staten ger och staten tar.

Låt naturvärdena betala ränta

Jag tycker i stället att vi borde diskutera en modell med årlig ersättning som ger ett kapitalflöde även från den del av fastigheten som är skyddad. Borde inte det vara mer intressant också för oss skattebetalare – att inte behöva stå för hela ”kapitalet”, utan i stället ersätta fastighetsägaren med en årlig ”ränta”? Ett avtal med skötselplan skulle kunna reglera det hela. Det skulle dessutom ge möjlighet för den markägare som vill fortsätta utveckla naturvärdena att göra det mot ersättning. Fastigheterna, och därmed landsbygden, skulle inte gröpas ur på värde, och möjligheten att kunna arbeta och bo på landsbygden skulle stärkas. Även kommande ägare skulle ha ett värde i hela fastigheten.

Ägaransvar och framtida marknader

Ägaransvar över tid kan förändras politiskt – skärpas, mildras, flyttas. Vi vet inte vilka skyldigheter som följer med ett skyddat område i framtiden. I takt med att nya marknader växer fram, t.ex. kol- och biokrediter, uppstår också frågan: vem förfogar över framtida värden om staten tar rådigheten över stora arealer? Om den som bär ägaransvaret stängs ute från intäktsströmmar som bygger på just dennes långsiktiga brukande, riskerar systemet att bli både orättvist och ineffektivt. Vi behöver en diskussion inom vår bransch om hur vi vill att detta ska fungera. Här behövs tydliga principer som säkrar markägarens position.

Man kan aldrig veta vad som är gångbart på virkesmarknaden i framtiden. Men oavsett vad, så är det sämsta att inte göra någonting alls. Så jag röjer vidare.

// Anette Giselsson, ledamot LRF Sydost och ansvarig för skogsfrågor