Utan unga – inget lantbruk

KRÖNIKA: Svenskt lantbruk står vid ett vägskäl. Gårdarna finns kvar, jorden är bördig och behovet av svensk mat är större än någonsin – ändå tystnar allt fler gårdar. Den äldre generationen lämnar, men få unga har möjlighet att ta vid. Om vi inte agerar nu riskerar vi att förlora både vår självförsörjning och en levande landsbygd.

En 72-årig man kliver ut i daggen på sin åker. Han har mjölkat kor varje morgon sedan han var tonåring. I generationer har gården gått i arv, men nu står han ensam. Barnen har flyttat till städerna, och det finns ingen självklar arvtagare. Och han är inte ensam.

Runt om i Sverige tystnar lantbruk. Inte för att jorden slutat vara bördig, eller för att efterfrågan på svensk mat har försvunnit, utan för att ingen tar över. Den svenska bonden blir äldre, och rekryteringen av nästa generation lantbrukare går smärtsamt långsamt. Problemet är inte brist på intresse – det är brist på tillgång.

Enligt Jordbruksverket är genomsnittsåldern för svenska lantbrukare idag över 60 år. Samtidigt är tröskeln för att ta sig in i yrket högre än någonsin. Maskiner, djur, mark – allt är dyrt. Och systemet är i praktiken byggt på att gårdar ska gå i arv. Men vad händer när de inte gör det?

Drömmen om lantbruket – utan arv och gårdsnummer

Det finns unga människor i Sverige som drömmer om ett liv som lantbrukare. De har viljan, kompetensen och modet att arbeta nära naturen, att bruka jorden, att försörja landet med mat. Men de är inte födda på en gård. Och i dagens Sverige är det nästan ett krav. För att få låna pengar till att köpa en gård krävs säkerheter som de flesta 25-åringar inte har. Och många äldre lantbrukare vågar eller vill inte släppa in en utomstående, oavsett hur driven eller kunnig den unga är.

Det är inte bara orättvist – det är ett slöseri. Jordbruket behöver unga krafter, energi och nytänkande. Lantbruk är inte ett stängt familjeföretag – det är en samhällsfunktion. Och när den äldre generationen går i pension utan att någon tar vid, står vi alla inför konsekvenserna.

Svensk matförsörjning hotas

Frågan är större än ett enskilt yrkesval. Det handlar om svensk självförsörjning. Under pandemin blev det tydligt hur sårbart vårt livsmedelssystem är. När gränser stängs och importen minskar, måste vi kunna lita på den inhemska produktionen. Men den produktionen kräver folk. Och folk kräver möjlighet.

Utan nya lantbrukare står vi inför ett Sverige som blir alltmer beroende av importerad mat, med mindre kontroll över kvalitet, miljöstandard och djurvälfärd. Det är ett nationellt säkerhetsintresse att se till att unga kan ta sig in i yrket – oavsett om de är födda på en gård eller inte.

Så kan vi öppna dörren för nästa generation

Lösningen ligger inte i en enda reform, utan i ett samlat grepp. Vi behöver bättre finansieringslösningar – särskilt riktade till unga utan ärvd egendom. Det offentliga måste våga investera i dessa entreprenörer, inte bara genom lån, utan även genom rådgivning, utbildning och mentorskap.

Det finns redan inspirerande exempel. I Norge har man utvecklat ett nationellt system där äldre lantbrukare matchas med yngre personer som vill ta över, med stöd från staten. I Nederländerna finns samägande-modeller som minskar bördan för den som vill ta steget. I Sverige finns initiativ som “Ny på landet” och “Ung i lantbruket”, men de är fortfarande alltför småskaliga och beroende av eldsjälar.

Vi behöver en kulturförändring, där äldre lantbrukare ser möjligheter i att lämna över till unga utifrån – inte som ett hot, utan som en livlina. Och vi behöver politiker som förstår att det är mer än en näringsfråga. Det är en fråga om Sveriges framtid.

Öppna lantbruket – för Sveriges skull

Lantbruket är inte bara en arbetsplats. Det är en plats där tradition möter framtid, där mark möter människa. Men om vi låser dörren för dem som inte råkar vara födda med rätt efternamn eller rätt gårdsnummer, då sviker vi inte bara unga med drömmar – vi sviker hela landet.

Det är dags att bryta arvslogiken. Det är dags att öppna upp gårdarna. För om vi vill ha ett levande landskap, ett starkt jordbruk och en trygg livsmedelsförsörjning, då måste vi våga tänka nytt. Då måste vi våga låta fler få chansen.

Jonna Didriksson
styrelseledamot LRF Värmland