Artskydd

I Sverige avstår skogsägarna att bruka ungefär 5 procent av marken genom frivilliga avsättningar. Utöver det lämnas ungefär 10 procent för generell hänsyn till arter och viktiga biotoper vid avverkning. Det gör skogsägarna helt utan ersättning från staten.

I över tio år har LRF arbetat för en förändring av artskyddsreglerna. En viktig milstolpe var den tidigare regeringens beslut i juni 2022 att ändra den ifrågasatta förordningen efter dialog med bland annat LRF. Denna ändring syftar till att inte längre begränsa skogsägare från att bruka sina skogar när vanligt förekommande fåglar finns, under förutsättning att skogsbruket inte negativt påverkar artens överlevnad på nationell nivå.

Förändringen var en viktig framgång i LRF:s påverkansarbete men det krävs ytterligare åtgärder för att effektivt hantera de mycket omfattande problem som fortfarande finns kring dagens artskydds- och ersättningsregler. 

LRF och skogsägarföreningarna driver principmål

LRF och skogsägarföreningarna har under åren drivit flera rättsprocesser i domstol för enskilda medlemmar i frågor av principiellt viktig karaktär. Flera vägledande domar har kommit de senaste åren, exempelvis från Högsta Domstolen.

Juridisk expert kommenterar Högsta domstolens besked om artskydd (lrf.se)

Förtydliga att nationella fridlysta arter inte ska påverka pågående markanvändning

Nationell fridlysning syftar i stor utsträckning till att undvika att vissa blommor plockas. Många av dessa arter, exempelvis flera orkidéer, är relativt vanliga. Att avstå från att plocka en blomma medför ingen samhällskostnad, men det kan sätta käppar i hjulet för tusentals skogsägare genom att hindra skogsbruket. Även om det skulle vara möjligt att få dispens, skulle efterlevnad av lagen kräva en omfattande byråkratisk process, där skogsägaren måste få godkännande från både Skogsstyrelsen och länsstyrelsen.

Bevisbördan måste ligga på staten när statliga beslut innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras

Artskyddet har lett till att myndigheterna nu kräver att skogsägare genomför omfattande inventeringar för att styrka sin rätt att nyttja sin mark. Detta sker trots att den pågående markanvändningen skyddas av grundlagen. I praktiken innebär detta ofta att skogsägarna själva måste ta fram dokumentation för de begränsningar de kommer att utsättas för. Ibland är kraven på utredning så omfattande att det gör småskaligt skogsbruk ekonomiskt ohållbart.

Formellt skydd bör erbjudas skogsägaren

Den som idag hindras från att bruka sin skog tvingas att stämma staten inför domstol för att erhålla den ersättning som grundlagen föreskriver. Denna process riskerar att leda till mängder av rättstvister där kostnaderna aldrig vägs mot vinsten när skogsbruket hindras. Genom att i stället tillämpa formellt skydd skulle artskyddet bli mer rättssäkert, domstolsprocesserna skulle undvikas och det skulle bli tydligare vilka rättigheter markägare och staten har i framtiden. 

Inför flexibla skyddsformer

För att undvika att betala ersättningar utan att säkra framtida anspråk kan staten i många fall behöva införa ett formellt skydd. Tyvärr är dagens skyddsformer inte optimala för artskyddet. Det är viktigt att skyddet kan kombineras med markanvändning och vara tidsbegränsat, eftersom arter kan röra sig oberoende av markanvändningen. Detta skulle maximera samhällsekonomisk nytta.

Begränsa rättsprocesser mot enskilda utan kostnad

Idag kan små miljöföreningar överklaga avverkningar utan något kostnadsansvar, med hänvisning till Århuskonventionen. Skogsägare tvingas på egen bekostnad försvara sin rätt att bruka skogen. För den överklagande föreningen innebär det inga risker, man kan utan eget ansvar lägga över kostnaderna för domstolsprocesser på staten och skogsägaren.