Brakved i betesmarker kan vara en hälsorisk för kor

Brakved (Frangula alnus) växer som buske eller mindre träd (upp till 6 meter) och återfinns i betesmarker över större delen av Sverige, med undantag för fjällområdena. Hela växten är giftig, men de högsta koncentrationerna finns i barken, bären och fröna. Trots att förgiftningar är relativt ovanliga finns det dokumenterade fall hos både nötkreatur och häst. 

Erfarna djur kan minska riskerna

Under de senaste åren har två fall av misstänkt brakvedsförgiftning observerats i samband med bete på marker i halländska naturreservat. I ett av fallen gick djuren på ett relativt magert bete i en ny röjd slänt och fuktäng. Efter röjningen sköt stora mängder späda brakvedsskott upp, vilket gjort växten mer attraktiv för djuren. I det andra fallet handlade det om en grupp unga djur som fick smak för bären, trots att betet ansågs vara tillräckligt, av djurägaren.

Symtomen vid förgiftning varierar beroende på hur mycket av växten djuret fått i sig. Vanliga tecken är nedsatt aptit, kolik, diarré och i allvarligare fall abort eller njurskador. Sjukdomsförloppet kan utvecklas under allt från några dagar till flera veckor. 
 
– Yngre och mer oerfarna djur kan sakna den kunskap som äldre individer i flocken ofta förmedlar om vilka växter som bör undvikas. Vid bete på nyrestaurerade eller osäkra marker kan det därför finnas fördelar med att låta mer erfarna djur ingå i gruppen, menar Emelie Andersen, reservaltsförvaltare hos Länsstyrelsen i Halland.

Rita Palmelund, Leg veterinär hos Falkenbergs Veterinärservice förtydligar att det är viktigt att djurägare har koll på sina beten och håller uppsikt över sina djur, men säger samtidigt:

– Vi måste komma ihåg att det aldrig går att ta bort alla risker i naturen. Giftiga växter förekommer naturligt i landskapet och de flesta djur lär sig vad de ska undvika. När det gäller de fall av förgiftning av brakved som vi sett har det framför allt handlat om unga djur som saknat äldre och mer erfarna djur i flocken. De kan vara mer nyfikna och mindre selektiva i sitt betesbeteende, precis som man inte kan förhindra att barn cyklar på en väg bara för att det finns trafik, så ska inte detta hindra från att beta marker som betats i alla tider, avslutar Rita.

Ett säkert bete kräver kunskap

På marker med begränsad fodertillgång ökar risken för att djuren börjar äta växter som annars inte ingår i deras naturliga födoval. Det gäller även brakved. Risken kan vara särskilt stor på nyrestaurerade betesmarker där röjning stimulerar framväxten av unga skott. Jämfört med äldre, vedartade buskar är dessa skott ofta betydligt mer lockande för betesdjuren.

Även om brakvedsförgiftning är ovanligt påminner fallen om vikten av att känna till de marker där djuren ska beta. Ett säkert bete bygger på en kombination av genomtänkt skötsel, regelbunden tillsyn och kunskap om vilka växter som förekommer i området. Ju bättre kännedom om markens förutsättningar, desto lättare är det att förebygga problem och säkerställa ett tryggt bete för djuren.

Ökad risk med naturrestaurering?

– Risken finns, men jag bedömer att den är relativt liten. Förgiftningsfall kopplade till brakved är ovanliga, och det vore olyckligt om en rädsla för brakved skulle hindra restaurering och återskapande av fler naturbetesmarker, säger Emelie Andersen, reservatsförvaltare hos Länsstyrelsen i Halland.

– Samtidigt är det viktigt att både djurhållare och förvaltare har kunskap om giftiga växter i landskapet. Vid restaureringar behöver vi vara uppmärksamma på hur marken utvecklas och följa upp både betet och djurens beteende. Om det blir ett kraftigt uppslag av brakved, om djuren visar särskilt intresse för de unga skotten eller om det finns större buskar med mycket bär, kan det finnas anledning att vara extra observant.

– Brakved är dock en naturligt förekommande art i många betesmarker, och i marker där det finns gott om annat bete är den vanligtvis inget större problem. Därför handlar det i första hand om att ha kunskapen med sig och att göra löpande bedömningar i fält, menar Emelie.

SVA:s råd mot giftiga växter

• Gå ut i betesmarken eller vallen och titta vad som växer där innan djuren släpps ut, särskilt viktigt på nya betesmarker eller marker som inte använts på länge.
• Ha inte för högt betestryck. Tillskottsutfodra eller flytta djuren tidigt vid betesbrist.
• Ta bort giftiga växter från betet när det går eller stängsla bort vissa områden.
• Sätt upp skyltar om att trädgårdsavfall inte får slängas på betet om man bor nära samhälle/stad.

Läs mer hos Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA: Giftiga växter A–Ö