Krönika: Karolina Pettersson

Karolina Pettersson skriver i sin krönika om vikten av en levande landsbygd, supermänniskorna som driver den och att det framkommit att regionen och kommunen slutat ta ansvar för vissa vägar utan att säga något när bidraget för underhåll försvunnit.

Det pratas ofta om att landsbygden ska leva, den är viktig. För oss som lever här är den levande varje dag åtet runt, men ofta får jag känslan att vi ska vara levande för någon annan. Vi ska liksom finnas här som museiföremål; vi ska bevaras, vi ska finnas här så att det ser idylliskt ut när någon annan kommer, det ska finnas betande djur, små gårdsbutiker, caféer, bagerier, loppisar, hantverk och vintage i gamla lador, vandringsleder, badstränder med toaletter och grillplatser. Det de inte märker är att det produceras massvis med mat också, långt mer än vi gör av med här på landsbygden. Men för att vi skall kunna hålla det här muséerna öppna på landsbygden behöver vi vägar... farbara vägar.

Vi som jobbar på muséerna har ofta fullt upp. Vi sköter djur, mjölkar kor, kollar djur på bete, stängslar, städar så att djuren har det bra, odlar, sår och harvar, skördar, ser till så att åkrar och betesmarker hålls öppna. Om man får säga det själv så är den här personalen mycket kreativ. De kan odling, djur, natur, maskiner, ekonomi, lagar och regler. Ja, hur mycket som helst. Ofta är de också aktiva i minst 5-6 föreningar; idrott, jakt, fiske, sockenutveckling, välgörenhet, politik, utvecklingsbolag och de jobbar alla ideellt för att sköta badplatser, grillplatser, vandringsleder och idrottsplatser. De sköter också en hel del privata vägar som hålls öppna, inte bara för landsbygdsbor utan också för de vi ska hålla oss levande för.

Men någonstans finns det en gräns för vad de här supermänniskorna hinner och orkar med. På senare år har det smygsläppts vägar som kommunen bara slutat underhålla och efter detektivarbete har vi upptäckt att Trafikverket slutat betala underhåll för vägarna och då har vi inte fått veta något. Det här har diskuterats nu undrar många år. Regionen tog på sig ansvaret för mer än 50 år sedan och vill nu inte ha det. Det ska ju bara bevaras inte utvecklas, men de måste ju ändå vara skyldiga att lämna tillbaka vägarna till rätt personer och då måste det ju vara deras skyldighet att kolla upp vem det är. Det måste ligga på deras ansvar att de här förrättningarna vid Lantmäteriet bli gjorda, så att vägarna kan lämnas tillbaka i någorlunda skick.

Det är ju så viktigt att landsbygden ska bevaras och att den ska vara tillgänglig. Och ändå om vi har nått gränsen vad vi orkar med, så kommer ansvaret att tas för våra vägar. För då kan vi besluta om vi vill söka bidrag hos Trafikverket och sköta vägarna eller underhålla vägarna själva och stänga av vägen för allmänheten. Jag är helt övertygad om att vägarna kommer bli bättre eller avstängda.

Landsbygdsfolket är vana att ta tag i saker, de sitter inte ner och väntar på någon ska komma och göra det. Den stora frågan är om det kommer göra landsbygden mer levande? Om det blir mer levande för oss som lever här eller för dem vi ska hållas levande för.

Karolina Pettersson
Styrelseledamot LRF Gotland

Kontaktuppgifter till regionstyrelsen >>