Vem ska betala alla miljarder som artskyddet kostar?

Lotta Folkesson, ordförande LRF Västerbottens regionstyrelse
Lotta Folkesson, ordförande LRF Västerbottens regionstyrelse

Vem ska betala för den enorma kostnaden som nuvarande artskyddsförordning kostar? Den frågan ställer sig Lotta Folkesson, ordförande för LRF Västerbotten, i Norran.

Just nu debatteras frågan om artskyddet flitigt. Det tycker vi är bra, eftersom det saknas proportionalitet och rimlighet i den nuvarande politiken. För att tillföra hårda fakta i denna debatt har LRF Skogsägarna nyligen släppt en rapport som visar att 2 miljoner hektar skog skulle behöva undantas från skogsbruk - enbart till följd av fem bedömda arter, om man applicerade lagen. Långt fler är de antalet arter som Artskyddsförordningen faktiskt skyddar, vilket indikerar omfattningen som denna lag innebär.

Med andra ord är 2 miljoner hektar lågt räknat. Ändå skulle detta kosta staten 2,95 miljarder kronor, motsvarande 4 857 poliser, i ren skatteförlust om skogen tas ur bruk.  Över 11 000 arbetstillfällen på landsbygden skulle dessutom riskera gå förlorat, för att inte tala om kostnaden för ersättning till skogsägarna som skulle uppgå till 10 miljarder kronor årligen. Frågan är vem som ska betala?  

Svaret är att ingen vill betala. Åtminstone inte som det ser ut idag. Staten har inga medel avsatta för ersättning till skogsägarna, eftersom principen om ersättning inte är inskriven i den nuvarande lagen. Är det då rimligt att dessa enskilda personer, enskilda skogsägare, tillsammans ska bära kostnaden för 10 miljarder årligen - för att staten inte vill betala? 

Milsvida skogar
Milsvida skogar

Regeringen har utlovat en utredning som ska se över Artskyddsförordningen, något som behöver komma på plats fortast möjligt. Vi på LRF anser att nya skyddsformer behöver utvecklas för att bättre tillgodose behoven som artskyddsbestämmelserna ger upphov till. För givetvis är det så att miljön ska värnas och hotade arter skyddas. Däremot måste skyddsformerna vara praktiskt genomförbara och inte strida mot grundlagsstiftningen som säger att en markägare har rätt att bruka sin mark och i annat fall få ersättning. Det är inte rimligt att skogsägare missgynnas ekonomiskt för att de har fridlysta arter på sin mark.  
 
Skyddsformerna måste också vara effektiva och göra så stor miljönytta som möjligt för varje betald skattekrona. Vi föreslår därför att regeringen tar fram skyddsformer som är tidsbegränsade och som kan avgränsas till att endast omfatta det som krävs för den aktuella artens behov. Och vi är inte ensamma i att tycka som vi gör. En färsk opinionsundersökning från Verian visar att nuvarande artskydd saknar stöd hos folket. Nära tre fjärdedelar (74 procent) anser att staten ska ersätta skogsägare som inte får avverka sin skog till följd av höga naturvärden, och 72 procent anser att statens resurser ska läggas på de områden som har högst naturvärden.
 
Nu väntar Sveriges 300 000 skogsägare otåligt på att regeringens utlovade utredning om Artskyddsförordningen och ersättningen till skogsägare kommer i gång. Vi som väntar är familjeskogsägare som förvaltat och tagit ansvar för skogen i generationer. Våra skogar är de som ska förse Sverige med fossilfri energi, fossilfria trädprodukter, rekreation, biologisk mångfald och mycket mer. Vi behöver en artskyddsförordning som är mer träffsäker för samhället och mer rättssäker för Sveriges skogsägare, samtidigt som den biologiska mångfalden kan utvecklas.  

Lotta Folkesson, ordförande LRF Västerbotten