Efter att på sistone ha varit med på ett antal årsmöten och haft ett flertal medlemskontakter, så finns det mycket att reflektera över. Jag vill hävda att det finns en i grunden närmast orubblig tro på jordbrukets möjligheter , och landsbygdens betydelse tvivlar ingen på. Jag har hört bönder beskriva vad de vill göra; och hur de ser på sin framtid; med sådan lust och entusiasm, att man som lyssnare nära på rörs till tårar.

Tydligt krav på LRFs uppdrag

Tyvärr avbryts ofta den ljusa framtidsbeskrivning av bondens egen invändning, som inleds med ett: "Men då jett man si dill att", eller "men då få man in´t"! I dessa invändningar blir kraven och önskemålen på LRFs uppdrag så tydliga och självklara - att arbeta med det som bönder och landsbygdsföretagare ser som villkor för att lyckas. Något "att si dill", det är att Jordbruksverket sköter sin del av avtalet och betalar ut ersättningarna i tid.

Regelverket för komplicerat

Man kan dividera länge om vems felet är, och tro inte annat än att LRF gjort allt som tänkas kan - inom vad lagen medger... För egen del tror jag att kritiken även ska riktas mot de EU-tjänstemän, klåfingriga politiker och självutnämnda jordbruksexperters önskan om att detaljstyra snart sagt allt. Inte undra på att man lyckats skapa ett så komplicerat regelverk att det i princip är ohanterbart även för den byråkrati som hittat på det, och trots en budget som spräckts i samma takt som våra förväntningar.

Hur kan det gå i Finland men inte här. . .?

"Men då få man in´t".., har jag hört många bönder säga om hur staten med den nya stödområdeskartan ryckt undan fötterna för dem. Frågan har formligen förföljt oss i över ett år, och är ständigt närvarande. Efter att ha lyssnat på hur man i Finland hanterar samma fråga, då har jag svårt att förstå hur det över huvud taget var möjligt att göra så fel. Ännu svårare är det att förstå hur något som var så lätt att göra fel, kan vara så svårt att rätta till...

Sverige kan bli för avlångt

Ett annat "men då får man in´t", är ett eventuellt införande av en vägslitageskatt. Att först bygga vägar, för att sedan försöka få bort trafiken kan inte vara annat än ett mer än lovligt ekonomiskt lättsinne. En vägskatt; eller vad än annat som fördyrar transporter; kommer att öka avstånden, försämra villkoren för alla näringar på landsbygden och ytterligare och dra isär landet. En gång i tiden var ambitionen att "göra Sverige rundare", men nu är risken uppenbar att landet kommer att bli allt längre och landsbygden allt längre bort. Man bör kanske tänka på att det som blir för avlångt, det riskerar alltid att "gå av".....

Arne Lindström
ordförande LRF Västerbotten