(Debattartikeln har publicerats i Västerbottens-Kuriren den 26/1 2016.)

"Varför säger du att vi borde ha fler mular i Västerbotten? Husdjuren förstör ju klimatet", invände en av åhörarna.

Det sista jag sa i föredraget väckte tydligen en fråga bland åhörarna, så jag ställde en motfråga:

"Jag förstår att du liksom jag är mån om både klimat och miljö, men jag vet inte om du har funderat på hur ett jordbruk skulle fungera utan husdjur"?

Han såg så frågande ut att jag fortsatte ..."Hur har du till exempel tänkt att växtodlingen skall få sin näring utan husdjur, och med ditt engagemang antar jag att du kanske inte heller vill använda konstgödsel"? Han intygade att han inte åt kött, och mat som växt med hjälp av konstgödsel ville han inte heller befatta sig med – eftersom den då enligt honom var giftig.

"Tål du inte konstgödsel, då tål du nog inte heller avloppslammet från reningsverken", fortsatte jag.

Gödseln behövs!

Lätt vilsen insåg åhöraren att han höll på att få ett problem, då han även frånsade sig den näringskällan. "Du förstår", fortsatte jag, "även om du inte äter kött så behöver också dina ekologiskt odlade växter näring och den näringen kommer i dag framför allt ifrån våra husdjur – antingen som gödsel eller benmjöl."

Jag trodde att han eventuellt skulle hänvisa till kvävefixerande grödor, alger eller "konstgjort kött" för att undgå beroendet av kon, men det var nog lika så bra att han lät bli.

Kostnaderna och problemen med substituten är det nog ingen som till fullo känner till. Vidden av problematiken blir kanske ännu större om man dessutom vet att all samlad näring från alla våra husdjurs gödsel bara täcker näringsbehovet för en tredjedel av vår odlade mark.

Ett jordbruk utan kor vore således en gigantiskt utmaning vars vidd vi inte ens kan bedöma, och utan näring är allt jordbruk helt enkelt omöjligt.

 

Oetiskt minska produktionen av mat

LRF Västerbotten fick för ett par år sedan frågan från vår länsstyrelse om hur mycket vi kunde minska våra klimatutsläpp i jordbruket.

Med frågan följde också en lång beskrivning av hur världen mest troligt skulle komma att drabbas av ett varmare klimat. Man förutspådde matbrist och flyktingkatastrofer av närmast bibliska proportioner, så vi ville utifrån det perspektivet hellre få en annan fråga. Vi ville självklart få redovisa hur mycket vi skulle kunna öka produktionen av livsmedel i länet, för jag anser att allt annat vore lika oacceptabelt som oetiskt om vi tror att det kommer att saknas mat och vi faktiskt får bättre förutsättningar i ett varmare klimat.

Klimatsmart djurhållning

Vår djurhållning är dessutom mycket klimatsmart samtidigt som den bidrar till många av våra övriga miljömål. Enligt FAO (FN:s livsmedel- och jordbruksorganisation) är klimatutsläppen i den svenska köttproduktionen 30 procent lägre än det globala genomsnittet, och för mjölken är skillnaden ännu större – faktiskt så mycket som 44 procent lägre!

Med en sådan klimatsmart svensk djurhållning är det synd att den hela tiden ersätts med den sämre importerade varianten. Så den som i egenskap av konsument göra en insats – köp svenskt!

Vi behöver fler mular!

För Västerbottens del är det ännu viktigare med det jag nämnde i början av texten – "fler mular", för vår åkermark och vårt klimat passar nära på uteslutande för just foderproduktion och djurhållning.

Visst, vi odlar potatis och skulle säkert kunna öka odlingen av grönsaker, men långt över 90 procent av vår jordbruksmark skulle ändå stå oanvänd utan djurhållning. Kon har den unika förmågan att i sina magar bryta ner gräsväxter som inte människan kan leva på, och på så sätt producera mjölk, kött och växtnäring till att odla andra grödor.

Otack är världens lön

Det var den förmågan som för över 6 000 år sedan revolutionerade jordbruket och lade grunden till den civilisation vi har i dag. Att vår kos roll och betydelse har kunnat förändrats så mycket? Från att ha fött en stor del av mänskligheten i årtusenden, har kon nu blivit "vår tids största hot"! Tala om att otack är världens lön!

Mitt i debatten står hon ändå där – vår ko. Hon står där med sina stora ögon och sin outgrundliga blick, och med den evigt olyckliga lotten – att vara saknad först då båset är tomt.

Arne Lindström