Krönika: Erik Carlsson

"Jag har inte lyckats klättra upp ur mitt djupa hål än. Det är en jättelång väg kvar. Men nu har jag insett att det var inte mig det var fel på, det var kraven." Erik Carlsson i regionstyrelsen ger en stark och personlig skildring av hur det är att som ung mjölkbonde drabbas av psykisk ohälsa. Den här krönikan är viktigt oavsett om du finner igenkänning eller möter människor som inte mår bra.

Det är en söndag i slutet på sommaren. Söndag förmiddag. Solen skiner och det är helt underbart väder ute. Från urinbrunnen speglas strålarna i solkatter som dansar över hela väggarna i logen. Det är också den sista söndagen. En timme sitter jag på en gammal lastpall hos mina djur och tittar på när de äter upp det hö som jag med stor möda skördat tidigare i somras. Kalvarna ställer inga krav, dömer inte, låter mig vara glad eller ledsen, upprymd eller förtvivlad. När jag sitter där på min lastpall och ser solkatterna dansa känner jag bara lugn, ingen annan känsla finns i mitt sinne. Ett enormt lugn. Arbetsbelastningen har till slut knäckt mig, kvar finns inte längre någon bonde. På lastpallen sitter ett vrak, en spillra av en för länge sedan bortglömd pojke som ville förändra världen. En liten pojke som älskade att plocka sten, sätta staket, mjölka kor och känna vinden vina i ansiktet ute i naturen. Inget av det finns längre kvar. Uppdraget att föda en befolkning hade blivit mig övermäktigt. 

Hur mycket korna än mjölkade, vad vetet än avkastade och hur raka fårorna bakom min plog än blev så var det aldrig gott nog. Hur mycket sten jag än plockade med mina händer så fanns det tusen åter. Och för varje frö jag sådde med min såmaskin blev inte alla mig till gagn, utan skulle föda både dovhjortar och vildsvin. Det skulle komma nya år av höskördar, dagar av sol och regnhot, stress och hårt arbete för att bärga kalvhö till god kvalitet. Men det skulle inte vara mitt problem mer. Jag var klar. Den sista stenen var plockad. Likgiltighet är något hemskt, när allt man gör känns som det kan kvitta, allt blir bara fel, allt är förgäves. Allt är meningslöst. 

I en rapport från Jordbruksverket som släppts nyligen har en stor studie gjorts om Lantbrukares psykiska hälsa. Många sidor med text, sida upp och sida ner, men kontentan är att många av oss inte alls mår bra. Vi arbetar för mycket. Vi hinner inte vila. Vi hinner inte motionera. Vi är oroliga för vädret. Vi är oroliga för ekonomin. Jag känner igen mig i allt det där. Den där ständiga pressen, en kamp mot tiden, för att lyckas - eller misslyckas. Vi har världens viktigaste arbete, tillsamman ska vi bönder föda en hela nation med mat och med energi. Det är på våra åkrar, betesmarker och i skogen som det svenska livet produceras. Det är ett enormt ansvar, men också ett stort förtroende vi har fått.  Men har vi fått förutsättningarna? Ur Jordbruksverkets rapport finns några citat från bönder som deltagit i studien, bland annat ”-Jag tror jag talar för i stort sett alla mina kollegor när jag menar att den största stressen för oss djurbönder är myndigheterna runt oss, och regelverken med nästan ouppnåeliga mål och nollvisioner”.

Ska vi ha det såhär? Vi kan inte längre finna oss i tjatet, val efter val, om minskat regelkrångel. Det är tydligt att detaljstyrningen av våra verksamheter gått för långt när 77% av de tillfrågade i studien uppger just det, som det mest stressande de har att förhålla sig till i sina företag. På plats två i listan, med 58%, kommer inspektioner från myndigheter. Byråkratin måste backa, samhället måste ge oss förutsättningar för att lyckas, eller åtminstone chansen att lyckas utan att känna press. Det finns så många andra saker i vår verklighet som vi aldrig kommer kunna påverka, som väder eller världsmarknadspriser, det får vi förhålla oss till. Eller förlika oss med. 

Psykisk ohälsa kan ju te sig på så många olika sätt beroende på vem det är som drabbas. Man kan bli arg, ledsen, stressad, trött eller glömsk. Kanske trummar fingrarna sådär rastlöst över köksbordet varje gång man sitter ner för en kopp? En kopp man vet att man inte har tid att sitta där för egentligen. Kanske blir det en jätteutmaning att plötsligt göra sådant man förut tyckt varit så roligt, som att umgås med andra människor. Kanske vill man bara stänga av sina peltorkåpor och få vara ifred. Skärma av en värld som blir för intensiv. Kanske slutar man svara i telefon när det ringer eller låter bli att öppna dörren för någon knackar på. Inte för att man inte vill träffa den som hör av sig, utan man orkar inte. Kanske åtgår all tid som inte fylls med arbete till att sova, så man i bästa fall skapligt orkar med nästa arbetsdag. När jag mådde som sämst, precis efter att årets spannmålsskörd var avslutad, hängde jag plogen bakom min traktor och började plöja. Jag stängde in mig i traktorn, stängde ut alla andra människor, alla ljud, alla som kunde störa, och så plöjde jag. Från det att jag vaknade tills jag gick och lade mig plöjde jag, fåra efter fåra. I mina peltorkåpor gick en enda låt på repeat, den gav mig en takt att orka plöja vidare. Aldrig förr har plöjbörd kommit av tårar på våra åkrar, men det gjorde den i år. Så här i efterhand har vi heller aldrig haft ett så fint bruk att etablera framtidens gröda i, så någon nytta kanske tårarna gjorde. 

I Jordbruksverkets rapport står att 11% av alla tillfrågade bönder svarar att de under det senaste året känt att livet inte varit värt att leva. Motsvarande siffra för riket i stort är 4%. Det är 4% för mycket redan det, allas liv ska vara värt att levas. Även om det blir mycket siffror så säger det något om hur utsatta vi är. Vi måste ta hand om varandra. Vi måste inse att vi är viktiga, och att vi duger som vi är. Att det arbete vi utför är gott nog. Att vi är duktiga även om någon försöker hävda motsatsen. Till alla Er där ute bland mjölkkor, äggkartonger och potatislådor som märker att någon inte mår bra, fråga hur det är. Köp goda bullar och åk hem till den som kanske behöver prata. Eller kanske inte behöver prata, någon som bara för en stund behöver sällskap. Ibland kanske tystnaden talar allra mest. Snart väntar vi julens alla påfrestningar, det är många förväntningar från de som är runt oss, barn, föräldrar, det är mat och det är paket. Men det är också kor att mjölka, svin att fodra och ägg att plocka. Orken och tiden kanske inte kan räcka till allt. Det behöver inte vara storstädat överallt bara för att det är jul, och det går bra med en ful gran. Kanske den bästa klappen i år, blir en klapp på någons axel? Kanske ska du ta den där timmen som var tänkt till att leta efter den perfekta granen och istället åka till din granne som inte fått in alla djuren än. Troligen mår ni båda bättre av det i slutändan. 

Jag har inte lyckats klättra upp ur mitt djupa hål än. Det är en jättelång väg kvar. Men nu har jag insett att det var inte mig det var fel på, det var kraven. Det finns inget höstvete som har ax i båda ändar, och mycket mjölk är inte allt. När du borstar tänderna ikväll så vill jag att du säger till dig själv, där i badrumsspegeln, att du är god nog, och att du gör så gott du kan. Jag önskar Er alla en God Jul och ett Gott nytt år. Tillsammans kommer vi göra 2026 till ett bra år. Tillsammans blir vi starkare. Våga be om hjälp. Tillsammans räcker vi upp ur det djupa hålet. 

Erik Carlsson
vice ordförande, LRF Östergötland

Kontaktuppgifter till regionstyrelsen

Känner du igen dig i Eriks berättelse och önskar hjälp? Kontakta våra omsorgsansvariga Therese Staffansson, therese.staffansson@lrf.se, eller Tobias Karlsson, tobias_gusum@hotmail.com eller läs mer på stödlistan.se. LRF-regionens omsorgsansvariga jobbar i förtroende, det du berättar kommer inte vidare till andra.