Björnhag: Beredskap byggs tillsammans – men av vem?

För en tid sedan skrev jag om Jordbruksverkets rapport om Sveriges försörjningsgrad. Slutsatsen var tydlig: vi kan producera mer mat i Sverige – men bara om vi får rätt förutsättningar. Efter en resa till Finland har den insikten fått ytterligare en dimension.

I Finland möttes vi gång på gång av samma ord: tillsammans. Det genomsyrade allt – från myndigheter till lantbrukare – men också i hur man faktiskt arbetar. Vi såg exempel på hur gårdar investerar i biogas, hur energi och livsmedelsproduktion kopplas ihop och hur kommuner och företag bygger lösningar tillsammans. Det var inte bara ord, utan något som syntes i praktiken.

Det får mig att fundera över hur vi ser på beredskap i Sverige. Vi har strategier, mål och en tydlig vilja. Men när ansvaret delas av många finns också en risk att det blir otydligt – och att ingen tar det fullt ut.

Samtidigt befinner sig svenskt lantbruk i ett mycket pressat läge. Kostnaderna för diesel och gödsel har skjutit i höjden, samtidigt som grundvattennivåerna är rekordlåga i delar av landet. LRF har varit tydliga: många bönder producerar i dag med minusresultat. Vi kan inte ställa in skörden eller vänta in bättre tider – produktionen måste fortsätta ändå.

Det gör beredskapsfrågan konkret. För om förutsättningarna inte finns här och nu, riskerar vi minskad produktion, ökat importberoende och högre matpriser. Det är ett vägval vi står inför, och tiden att agera är nu.

Under resan i Finland blev en sak särskilt tydlig: det finns ingen beredskap utan produktion, och det finns ingen produktion utan lönsamhet. Samtidigt blev det också uppenbart att beredskap kostar. De investeringar som krävs, i energi, lager och robusta system, hamnar ofta på gårdsnivå, hos lantbrukaren själv.

Det spelar i längden ingen roll hur ambitiösa mål vi sätter upp om det inte finns företag som orkar och vill producera maten. Om kalkylerna inte går ihop, om investeringarna inte bär sig och om riskerna upplevs som för stora, då tappar strategierna sin betydelse. Beredskap byggs inte i strategidokument, utan i verkligheten – varje dag, på varje gård.

Det är också här livsmedelsstrategin och beredskapen möts. I en orolig omvärld handlar det inte bara om att vi kan producera mer mat, utan om att vi faktiskt måste kunna göra det, även när det blåser.

Kanske är det just här vi har något att lära. Inte genom att kopiera andra länder rakt av, utan genom att ta till oss förhållningssättet att beredskap inte är ett projekt utan en kultur. Och kultur byggs tillsammans, av politik, marknad och företagare.

Men då krävs också att förutsättningarna finns där. Utan lönsamhet i primärproduktionen blir det inga investeringar, ingen utveckling och i förlängningen ingen matproduktion. Det handlar ytterst om samma sak som vi såg i Finland – att när förutsättningarna finns, då händer det också saker i praktiken.

Kanske är därför den viktigaste frågan inte om vi ska bygga beredskap, utan hur vi gör det tillsammans, på riktigt.

Ulrica Björnhag, LRF Jönköping