Krönika: Jan-Eric Andersson

Jan-Eric Andersson är ny ledamot i LRF Östergötland. I sin krönika presenterar han sig själv och varför han brinner för äganderätten.

Jag heter Jan-Eric Andersson och är en av de två nya i regionstyrelsen. Jag är gift, har två barn och fem barnbarn. Utanför Valdemarsvik driver jag ett skogs- och jordbruk, nu utan djur, tillsammans med min kusin. Jag har ett förflutet som förtroendevald inom slakterirörelsen under många år, är lantmästare och har arbetat inom kooperationen. Jag har också tjänstgjort som lärare på naturbruksskola och i grundskolan, varit rektor, byggsamordnare och konsult på Hushållningssällskapet. Men nu är jag pensionerad från dessa arbeten. 

Jag brinner för äganderätten och blir upprörd när markägare/jordbrukare blir utnyttjade och alltför ofta lurade av stat/kommun och privata bolag. De har större muskler än den enskilde brukaren. Jag vet, av egen erfarenhet, att intrång tär på psyket och kräver att man vågar säga nej. Det känns därför lite tryggare att ha LRF bakom sig när det drabbar en själv. Att samhället går före i mångt och mycket förstår jag, men det finns ett system att lösa ut och det heter pengar. Dock är den summan som erbjuds alltför ofta inte i paritet med verkligheten. Det kommer att finnas en hjälpreda vid intrång! Ni är välkomna att kontakta LRF om ni drabbas så hoppas vi alla att det styrs åt rätt håll. I bland kommer markägare och arrendatorer i kläm mellan varandra om inte markägarna är med på tåget från början. De är ofta inte kunniga i att göra upp kontrakt. 

Efter en nederbördsrik vinter så är markerna ännu inte medgörliga så det är väl bara att vänta. Hoppas bara att vi kan få mer nederbörd efter sådd (vi på östra kanten är inte bortskämda med det). Kom i håg att titta över skogen efter all vind och blötsnö. Försök att ha en bra kommunikation med jägarna så att djurstammarna hålls vid godtagbar storlek.