Regeringen beslutade i juni 2022 att ändra den kritiserade artskyddsförordningen. Artskyddsförordningen har tidigare inneburit att alla fågelarter haft ett lika strikt skydd som de allra mest sällsynta arterna i Sverige. Genom förändringen kommer skogsägare förhoppningsvis inte längre hindras från att bruka sin skog när det förekommer vanliga fåglar som inte påverkas nämnvärt av skogsbruk. LRF har arbetat för en förordningsändring, och beslutet är en viktig delseger för våra skogsägande medlemmar.

Det är dock för tidigt för politiken att slappna av. Det behövs fler åtgärder för att komma tillrätta med de mycket omfattande problem som finns kring dagens artskydds- och ersättningsregler. Utan en helhetslösning kommer landets skogsägare fortsatt befinna sig i en osäker situation. Vi uppmanar regeringen att agera skyndsamt och att säkerställa att alla åtgärder genomförs.

  1. Förtydliga att nationella fridlysta arter inte ska påverka pågående markanvändning. Nationell fridlysning syftar i stor utsträckning till att undvika att vissa blommor plockas. Många av dessa arter, t.ex. flera orkidéer är ganska vanliga. Att inte plocka en blomma innebär ingen samhällskostnad, men däremot att stoppa skogsbruk för tusentals skogsägare. Även om det skulle vara möjlig att få dispens skulle efterlevnad av lagen kräva en omfattande byråkrati, där skogsägaren måste få beslut både från Skogsstyrelsen och länsstyrelsen.

  2. Bevisbördan måste ligga på staten när statliga beslut innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Artskyddet har inneburit att myndigheterna börjat ställa krav på att skogsägare ska genomföra omfattande inventeringar för att bevisa rätten att bruka sin mark. Detta trots att den pågående markanvändningen är grundlagsskyddad. I praktiken innebär det ofta att skogsägare själva ska ta fram underlag för den inskränkning man ska utsättas för. Ibland kan utredningskraven vara så stora att det småskaliga skogsbruket görs olönsamt.

  3. Formellt skydd bör erbjudas skogsägaren. Den som idag hindras att bruka sin skog hänvisas till att stämma staten i domstol för att få den ersättning man har rätt till enligt grundlagen. Systemet riskerar leda till mängder av domstolsprocesser och kostnaden vägs aldrig mot vinsten när skogsbruket hindras. Genom att tillämpa formellt skydd istället skulle artskyddet bli mer rättssäkert, domstolsprocesserna skulle undvikas och det skulle bli tydligare vilka rättigheter markägare och staten har i framtiden.

  4. Inför flexibla skyddsformer. För att undvika att betala ut ersättningar utan att säkra framtida anspråk kommer staten i många fall tvingas till ett formellt skydd. Men dagens skyddsformer är inte anpassade för artskyddet. Skyddet måste i möjligaste mån kunna kombineras med brukande och kunna tidsbegränsas eftersom arter kan flytta på sig oberoende av markanvändningen, till största samhällsekonomiska nytta.

  5. Begränsa rättsprocesser mot enskilda utan kostnad. Idag kan små miljöföreningar överklaga avverkningar utan något kostnadsansvar, med hänvisning till Århuskonventionen. Skogsägare tvingas på egen bekostnad försvara sin rätt att bruka skogen. För den överklagande föreningen innebär det inga risker, man kan utan eget ansvar lägga över kostnaderna för domstolsprocesser på staten och skogsägaren.