Viltskador

Viltskadorna 2023 i svenska grödor uppskattas av LRF till 992 miljoner kronor. Detta inkluderar inte extra kostnader som omsådd och maskinskador.

Skadorna motsvarar över 10% av jordbrukets preliminära överskott på 9,3 miljarder kronor för året. Vildsvin gör störst skada och står för en tredjedel av alla viltskador.

Skador från dovhjort har ökat i Sverige, särskilt i Södermanlands län, där 45% av spannmålsskadorna orsakas av dem. I Östergötland står dovhjorten för 76% av skadorna i vall. Gäss och tranor orsakar också allt större skador, exempelvis i Västerbotten där tranor stod för 80% av skadorna i vårkorn.

Södermanland är det län som är mest drabbat av viltskador, följt av Kronoberg och Norrbotten.

Jaktlagen beslöts 1987. Det fanns då i stort sett inga vargar, mycket få vildsvin, bara lokala stammar av kron- och dovhjort och mycket färre gäss, tranor och sångsvanar. Klimatförändringen hade inte fått genomslag, så gäss och vildsvin gynnades ännu inte av milda vintrar. Sverige var inte med i EU. Jaktlagstiftningen var inte anpassad till EU:s naturvårdsdirektiv.

Det fanns möjlighet till viss statlig ersättning för viltskador av till exempel älg och vildsvin. Markägandet av jordbruksmark och skogsmark var mer homogent. Det är numer inte ovanligt att man köper jord och skog för att få tillgång till jaktmark. Jägarkåren har förändrats, fler urbana jägare utan bakgrundskunskap om jord- och skogsbruk.

I jaktlagen delas ansvaret för vilt och jakt mellan markägare och jägare, om de är olika personer. Det delade ansvaret är inte beskrivet i detalj och därför vagt. Viltskadekommissionen har tydligt beskrivit hur bristen på klara ansvarsförhållanden i jaktlagstiftningen även leder till att regeringen inte styr sina centrala myndigheter så att de arbetar för att minska viltskadorna, eftersom ansvaret för vilt och viltskador är diffust. Det leder i sin tur till att de centrala myndigheterna inte vägleder länsstyrelserna så att de tar ansvar för att minska viltskadorna. Jaktlagstiftningen utgår ifrån att parterna ska kunna “komma överens”. Det är inte realistiskt eftersom äganderätt och ekonomiska skador knappast är något som man ska komma överens om. Ägandet och brukandet ska inte anpassas till fritidssysselsättningar. Ansvarsfördelning måste bl.a. utgå ifrån att viltet påverkar brukandet inte bara på egen fastighet utan även på andra fastigheter i närheten.