Markägaren                                                                                        

Har jakträtten som är en del av äganderätten till mark. Bestämmer i princip vad, hur och hur mycket som ska jagas på marken. Men de flesta privatägda fastigheter är så små att tillgången av större vilt (älg, kronhjort, dovhjort, vildsvin) inte kan påverkas inom fastigheten. Eftersom viltet rör sig över mycket större arealer. Det krävs alltså någon form av jaktlig samverkan över fastighetsgränserna. Samverkan kan vara helt informell, men när det gäller älg och kronhjort krävs samverkan som registreras och beslutas av länsstyrelsen.

Jägare

Jägaren kan vara markägaren själv. Men numer är det allt oftare en jägare som inte själv äger mark. Jägarens jaktutövning bygger då på någon form av upplåtelse, en nyttjanderätt för jakt. Nyttjanderätten kan vara en muntlig överenskommelse eller ett skriftligt avtal om nyttjanderätt till jakt. LRF rekommenderar att alla jaktupplåtelser är skriftliga med tydliga villkor om rättigheter, skyldigheter och krav på jaktens omfattning etc.

Jaktlag

Är den minsta enheten för jaktlig samverkan. Den är en folklig tradition vars ursprung och funktion är informell. Jaktlagen bildades ofta för att enkelt organisera älgjakt. Men jaktlag finns i alla upptänkliga former och för jakt efter olika viltarter. Det finns inga författningskrav på ett jaktlag. Här bör markägarna ha inflytande, även om man inte jagar själv. Skriv in rätten att företräda din egen fastighet i nyttjanderättsavtal. Använd LRF:s mall för jaktavtal.

Licensområde för älgjakt

Licensområdet är den minsta enheten som får registreras för älgjakt av länsstyrelsen. Man kan säga att det är en rest av det gamla älgjaktsystemet. Men det finns fortfarande stora licensområden. I delar av landet är licensområdena numer ofta små. I vissa fall så små att de inte kan påverka älgstammen inom sitt område. Staten ställer inga krav på hur licensområdet sköts och hur det styrs. Krav ställs i huvudsak på hur ansökan om registrering ska utformas. Länsstyrelsen beslutar om tilldelning av antal älgar som högst får skjutas (licens). Viktigt att markägare går på licensområdets möten. Skriv in rätten att företräda din egen fastighet i nyttjanderättsavtal. Använd LRF:s mall för jaktavtal.

Älgskötselområde

Älgskötselområde (ÄSO) är en mer modern form av registrering av mark för älgjakt och formell organisering av älgjakt. Samverkan är frivillig och markägaren kan i princip lämna ÄSO när han eller hon vill. ÄSO ska vara så stort att man i realiteten kan reglera älgstammen inom området. Det finns dock många ÄSO som i älgbiologisk mening är för små. Att ha sin mark i ett ÄSO är frivilligt. Ibland blir dock frivilligheten i praktiken inte så stor. Om en mindre markägare tar ut sin mark ur ÄSO ska länsstyrelsen pröva om den urtagna fastigheten kan registreras som licensområde i stället. Ofta är arealen för liten för registrering som licensområde. Då kan markägaren ändå inte reglera älgstammen på sin mark. Återstår att tillsammans med andra registrera ett större licensområde eller att bilda ett nytt ÄSO tillsammans med ett antal andra markägare. Det kan vara svårt om merparten av all mark i närområdet fortfarande är registrerad i det ÄSO man nyligen lämnat. Staten reglerar inte hur ÄSO styrs och förvaltas. I många ÄSO används Svenska Jägareförbundets stadgemall för ÄSO. De stadgarna ger jägarna och ingående jaktlag mycket stort inflytande medan markägarna får litet inflytande. LRF rekommenderar LRF:s stadgemall, som utgår från att det är markägarna som ställer sin mark till förfogande och betalar för viltskadorna. Markägarna ska därför ha det inflytande som krävs med tanke på skador i jord- och skogsbruk. Viktigt att engagera sig och gå på ÄSO-möten. Skriv in rätten att företräda din egen fastighet i nyttjanderättsavtal. Använd LRF:s mall för jaktavtal.

Kronhjortskötselområde

Kronhjortskötselområde (KSO) fungerar i stort sett på samma sätt som ett ÄSO. Och har i stort samma fördelar och nackdelar. Men syftet är förvaltning av en gemensam stam av kronhjort. Staten har dock inte samma krav på inventeringar m.m. som i ett ÄSO. Merparten av KSO har gemensam yttergräns med ett ÄSO. Ingående fastigheter är då registrerade som både ÄSO och KSO. ÄSO och KSO har i många fall gemensam styrelse och organisation.

Viltvårdsområde

Viltvårdsområde (VVO) är en äldre form av strikt lagreglerad samverkan om jakt (och viltvård). Lagstiftningen infördes 1938 och är en slags tvångslagstiftning. Även om graden av tvång minskat något efter lagändring år 2000, är det fortfarande mycket svårt att ta ur en fastighet som ingår i ett VVO. Ett VVO är i formell mening en samverkan mellan ett antal fastigheter. Det är alltså i grunden en markägarorganisation. VVO förvaltas av en Viltvårdsområdesförening. I föreningen är det endast fastighetsägare som får delta i de för VVO viktigaste besluten. T.ex. gäller det beslut om ”avskjutningens omfattning och inriktning”. Trots det blir ett VVO ofta jägardominerat. Beroende på att markägarna inte engagerar sig och inte deltar i VVO-föreningens stämmor och styrelse. Ibland beror bristen på engagemang på kunskapsbrist. Numer är ofta ett eller flera VVO registrerade som ÄSO. Det bidrar ibland till förvirring eftersom de juridiska förutsättningarna för VVO och ÄSO är helt skilda. Viktigt att delta i stämmor och jaktmöten och att utöva sin exklusiva rätt att besluta i VVO:s viktigaste frågor. Använd LRF:s mall för jaktavtal.

Älgförvaltningsområde

Älgförvaltningsområde (ÄFO) infördes 2012, som en del av det nya älgförvaltningssystemet. Orsakerna till den nya, organisatoriska nivån är i huvudsak att markägarnas inflytande måste öka och att befintliga samverkansformer (licensområde, ÄSO och VVO) i de flesta fall är alldeles för små i älgbiologisk mening. Därmed är det ytterst få älgjaktområden som kan reglera älgstammen, även om jägarna i många fall tror att man kan det. Det finns ca 148 ÄFO i landet (vissa ombildningar pågår). Arealen varierar från ca 50 000 ha i syd till en dryg miljon ha i norr. En älgförvaltningsgrupp (ÄFG) har det övergripande ansvaret för älgförvaltningen inom ÄFO. Älgförvaltningsgruppen är rådgivande till länsstyrelsen. Den föreslår en älgförvaltningsplan för ÄFO, inklusive hur många älgar som ska fällas och vilken inriktning (ålder, kön) avskjutningen ska ha. ÄFG föreslår också vilken älgtilldelning per ytenhet som licensområden ska få. ÄFG består av tre representanter för jaktintresset och tre för markägarna. Ordföranden, som har utslagsröst, utses bland markägarna.

Viltförvaltningsdelegation

Viltförvaltningsdelegation (VFD) är en partssammansatt, beslutande del av länsstyrelsen. VFD består av minst 15 ledamöter. Jord- och skogsbruk har bara två platser i delegationen.

En viltförvaltningsdelegation ska besluta om övergripande riktlinjer för
1. viltförvaltningen inom länet,
2. skötsel av älgstammen och i förekommande fall för skötsel av hjort- och vildsvinsstammarna,
3. licensjakt och skyddsjakt inom länet, och
4. bidrag och ersättning enligt viltskadeförordningen
(2001:724). Förordning (2010:242).

VFD har i flera län litet, reellt inflytande eftersom begreppet ”besluta om övergripande riktlinjer för viltförvaltningen inom länet,” i en del län tolkas mycket snävt. I vissa län är det VFD som formellt godkänner ÄFG:s älgförvaltningsplaner för ÄFO.

Länsstyrelse

Länsstyrelsen tar i sin tjänstemannaorganisation i realiteten nästan alla beslut som styr viltförvaltningen i länet. I viltförvaltningen rör det allt från beslut om indelning av länet i ÄFO till beslut om älgtilldelning för enskilda licensområden för älgjakt.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket (NV) har ett övergripande ansvar för viltförvaltningen i landet. Jaktlagstiftningen har ändrats efterhand så att länsstyrelserna har allt större operativt ansvar för beslut om jakt, skyddsjakt mm. Det gäller t.ex. jakt på stora rovdjur. NV:s uppgift är bl.a. att genom föreskrifter styra hur länsstyrelserna tar beslut om jakt och hur jakten i länet administreras. NV har också ansvar för att följa upp hur jaktlagstiftningen tillämpas och vid behov föreslå ändringar i jaktlagstiftningen.