Vissa kommersiella aktörer vill komma åt dessa värden, utan att ens informera den som äger marken om att de tänker bedriva verksamhet där. Det tycker LRF är fel. Om man vill förlägga verksamhet till någon annans mark måste det baseras på dialog, samråd eller avtal med den som äger marken.

Exempel på kommersiell verksamhet är:

  • Turistföretag som återkommande besöker samma marker.
  • Storskalig kommersiell bärplockning.
  • Ridskolor eller uthyrare av boxplatser för hästar som saknar egen mark för hästarna att rida på.

Risken för att återkommande organisatörer stör eller förstör är stor. Därför är kontakt med berörda markägare nödvändig.

LRF anser att allemansrätten är till för allmänhet och friluftsliv. Inte för kommersiella företag. I Naturvårdsverkets skrift ”Allemansrätten vad säger lagen” står följande:

Kommersiella intressen
”När dessa frågor ska bedömas juridiskt är det viktigt att komma ihåg att allemansrättens regler från början utbildats med tanke på enskilda personers rörelsefrihet i skog och mark – inte för att någon utomstående skall använda marken och på det viset göra vinst på markägarens bekostnad”.

LRF delar helt denna åsikt.

Till höger om denna text hittar du exempel på avtal mellan markägare och nyttjare. Observera att avtalen är exempel. LRF tar inget juridiskt ansvar för nyttjandet av dem.