Riksdagen har bestämt att svensk livsmedelsproduktion måste öka. Men när viltet tillåts diktera villkoren för livsmedelsproduktionen blir det omöjligt för lantbrukare att producera mat. Viltstammen ökar okontrollerat och regeringen måste sätta ned foten. Hur ska vi kunna uppnå målen? Fritidsintresset jakt måste anpassas så att en samhällsviktig sektor som matproduktion inte hotas.

Problemen med viltskador inom jord- och skogsbruk blir allt större. I vissa områden betar dov- och kronhjort ned odlingsmarkerna så att jordbruk omöjliggörs. I andra områden bökar vildsvin upp grödorna om och om igen.

När en lantbrukare sår om för tredje gången är hoppet inte stort om att vakande jägare ska hålla grisarna borta. På andra fält landar tusentals gäss, tranor och sångsvanar och orsakar svåra betesskador. Skogsplantering skadas av dov- och kronhjort när hjortarna konkurrerar med rådjur och älg om födan. Andra djuruppfödare drabbas när vargens utbredning blir större och områden som hittills varit förskonade får tamdjur attackerade. Många djurhållare känner ökad otrygghet.

Jaktens värde beräknas av SLU till 4,5 miljarder årligen, samtidigt uppgår jord- och skogsbrukets produktionsvärde till cirka 200 miljarder per år, medan viltskadorna står för flera miljarder årligen. Det är ett viktigt perspektiv när nya lagar, förordningar, regleringsbrev och myndighetsdirektiv författas. Det handlar inte om det ena eller det andra. LRF har ingen nollvision om vilt. Många av LRF:s medlemmar njuter av jakten som ett fantastiskt fritidsintresse. För de allra flesta är jakten ett intresse och inte ett arbete. För att minska problemen måste samhället, politiker och jägare förhålla sig till viltskadeproblematiken. Ett fritidsintresse får inte bidra till att livsmedelsförsörjning och skogsbruket drabbas av miljardförluster varje år.

Dagens jaktlagstiftning tillkom på 80-talet och är nu omodern och direkt olämplig att tillämpa på dagens viltsituation. När lagen antogs var viltstammarna mycket mindre, vilket gjorde att det fanns behov av att skydda vilt och begränsa jakt. Nu är läget det omvända. Vi har viltstammar som lokalt är större än att markerna kan bära deras födobehov, vilket är en av anledningarna till att olämplig utfodring tillämpas samtidigt som allt fler lantbrukare ser sina grödor bli viltfoder – innan de hinner skördas.

Jaktlagsutredningen, som skulle se över jaktlagstiftningen, lades tyvärr ned av regeringen 2014. Om Sverige ska lyckas med livsmedelsstrategin är viltet en ödesfråga för våra medlemmar. Just nu är det specifikt vildsvin som med oroväckande fart förökar sig och breder ut sig i landet.

Efter riksförbundsstämman 2019 tog LRF initiativ, tillsammans med Jägarnas Riksförbund och Svenska Jägareförbundet, att skriva en handlingsplan för att minska vildsvinsskadorna. Dessvärre har vi nått vägs ände i samarbetet när vi inte kan enas om nationella mål för att minska skadorna. Vi har dock flera andra samarbeten med jägarna och ser fram emot att jobba ihop med gemensamma problem framöver, men när det gäller vildsvin ser vi olika på saken.

LRF menar att följande behövs för att vilttrycket i landet ska bli hållbart:

1. Tillsätt en jaktlagsutredning för anpassning till dagens situation.

2. Genomför Naturvårdsverkets förslag om en vildsvinsförvaltning som innebär halverade vildsvinsskador i jordbruk och trafik till 2025. Länsstyrelsernas engagemang i denna fråga måste öka.

3. Reglera viltutfodringen. Alltför många utfodrar vilt på ett olämpligt sätt, med foder som inte är bra för vilda djur och som dessutom innebär att populationerna växer mer än naturligt.

4. Länsstyrelserna måste vara aktiva och beivra olaglig utfodring, med stöd av foderlagstiftningen, och jägarorganisationerna måste vara tydliga mot sina medlemmar om vad som gäller. Vi bönder måste sluta sälja överblivna sockerbetor med mera till viltutfodring, det är osolidariskt med dem som lider svåra förluster på grund av vildsvin. Skadan det orsakar är på sikt mycket större än den lilla ersättning som försäljningen innebär.

5. Större hänsyn måste tas till de människor och djurhållare som befinner sig i de län som har stor förekomst av varg.

Det är dags att politiker, som säger sig tro på en ökad jord- och skogsproduktion, bekänner färg och agerar innan det är för sent.

Palle Borgström, förbundsordförande LRF