Land Lantbruk, den 19 februari 2021

Vi måste engagera oss i viltskador

Mycket har förändrats i den vackra Tjustbygden.

På 1980-talet var utmaningen älgarnas framfart i tallplanteringar och havreåkrar och rådjurens förkärlek för nysatta täckrotsplantor. Det fick bli gran i stället för tall och viltskyddsmedel mot rådjuren. Jag gick in i jaktlaget som drevkarl. Jag visste att hjorthägn byggdes och revs i närheten och att vildsvin hade rymt från andra hägn.

I dag tvingas vi välja grödor och vallblandningar efter vad som går att rädda från hjortar och vildsvin, inte efter vad boskap eller marknad vill ha. Föryngringen i skogen styrs nästan helt av vad som kan växa, trots växande viltstammar. Mina granskogar drabbas till nästan 100 procent av barkskador av kronvilt. Dovvilt och vildsvin påverkar i allt högre grad planteringar, trädgårdar och samhällen. ”Vardagsjägarna” har blivit äldre och ersatts av en jägarkår som varken hinner, orkar eller vill skjuta en stor mängd vilt. Allt detta har vi markägare sett men till stor del avstått från att ta tag i.

Vad gör jag då för att förbättra situationen?

  • Jag arbetar näringspolitiskt för längre jakttider och för att politiker och myndigheter ska prioritera viltfrågor.
  • Jag ställer tydliga krav på jägarna, jägarnas organisationer, älgskötselområden och engagerar mig i ett älgförvaltningsområde.
  • Jag har upprättat ett fungerande jakträttsavtal som styr och stimulerar våra jägare att nå målen.

Att som markägare och lantbrukare engagera sig i viltfrågorna är fortfarande det allra viktigaste.